Bombnedslag? Stefan Teleman har lånat former av färdigmatförpackningar och målat insidan svart.

 

En tanke att sätta i halsen

 

RECENSION/ NORRKÖPING Den utstuderade slumpen. Konstnären Stefan Teleman ställer ut på Saab Art Gallery i vår, på Norrköpings Konstmuseum i höst. En tunn liten bok med titeln Esse et videri binder samman texter, verk och konstnärskap.

Esse ett videri (Att verka och att synas) heter en tunn liten bok, senast i raden av Stefan Telemans utgåvor. Jag har fortfarande dåligt samvete för att aldrig ha hunnit skriva om förra boken Minns. (Korta minnestexter från barndom och uppväxt. Mamma, pappa, hem, skola, adolescensens tidiga sexuella erfarenheter. Allt står huller om buller, liksom slumpartat framslungat genom minnesflödets öppnade portar. Så. Klart!)

Tillbaka till Esse et videri, en anspelning i flera lager på kapitalistsläkten Wallenbergs diskretare valspråk ”Esse non videri” (Att verka utan att synas). Den tunna boken innehåller sju sidor text, skrivna av inbjudna författare, 24 sidor med bilder samt efterord av Stefan Teleman själv.

 

Esse et videri. En tunn liten bok med fiberbrunt omslag, bunden med svart tråd och klistrad i ryggen, allt synligt för blotta ögat.

 

De medverkande textförfattare som tillfrågats är inte framslumpade, däremot har de fått skriva fritt om konstnären och hans arbete på några sidor vardera. Konstmuseets utställningsintendent Helena Scragg, gode vännen Hans-Ove Hedman, tillika mångårig ordförande för Konstforum i Norrköping, samt Pauli Olavi Kuivanen, vän men framför allt tidigare kulturreporter och konstkritiker i Norrköpings Tidningar med en filosofiteoretisk framtoning.

Grafiske formgivaren Erik Månsson fogar dem samman inom fiberbrun kartongpärm med svart bokbindartråd.

Helena Scragg ritar snabbt upp en startpunkt, från när Stefan Teleman ”slungades ut i 1960-talets samhällsengagerade konstscen” till arbetet inför den aktuella utställningen. Konstnären, född 1936, har på grund av höftproblem omvandlat till hemmet till ateljé. Här skapar han bilder/objekt genom att måla på den oblekta insidan av färdigmatens förpackningskartonger med täckande svart färg.

De svarta objekten med intrikat skarpskurna mönster (att lista ut hur kartongförpackningar ska utformas, stansas och vikas är ett yrke för sig) är tillkomna av matvalets slump. Utstuderad/e. Slump.

Helena Scragg kopplar fler grepp. Objekten påminner om vapen, bomber, men också om huskroppar som mål för bombattack. Hon lyfter även fram Saabs samarbete med amerikanska flygvapnet. Nyckelorden är ”krigföring”, ”konsumtion”, ”på distans”. Alltså detta att verka utan att synas – Wallenbergarna eller köparna, vi själva. En tanke att sätta i halsen.

 

Medverkande. Stefan Teleman, till höger, presenterade boken Esse et videri på Norrköpings Konstmuseum tidigare i mars. Från vänster informationsintendent Matilda Lindström samt textförfattarna Pauli Olavi Kuivanen, Hans-Ove Hedman och museets utställningsintendent Helena Scragg. 

 

Hans-Ove Hedman skriver brev, som goda vänner gör när de inte ses. Han relaterar till fikastunder på sommarstället och på stadens caféer men ger också en snabb exposé av konstnärskapet över tid. Han reflekterar över konstnärens politiska dragning (är du verkligen så mycket vänster?), naturmåleri och borgmästarporträtt följt av fiskargubbar. Det är han som påminner om förra boken Minns och förrförra Skvatt.

Pauli Olavi Kuivanen åter reflekterar över vad han ser i de fotografier Stefan Teleman skickar över – utställningen i vardande. ”Han har klippt och klistrat på ett vis som skulle kunna påminna om terapiarbete eller terapiarbete eller hemslöjd, men i själva verket har det lite slitna björkbordet förvandlas till hjärtat i ett motståndsnäste.” Han ser bokstaven L, som ena i ena ögonblicket påminner om nyfascistiska militärstövlar, i andra tumla runt och lösas upp.

Liksom Helena Scragg skriver Pauli Olavi Kuivanen att några av de svarta kartongobjekten påminner om bomber, han nämner atombomben över Hiroshima 1945.

 

Raster. Förpackningarna har lyfts från sitt ursprungliga syfte och blivit svarta objekt, omvandlingen kan ibland bli skrämmande.

 

Efter de tre inledande texterna är det bara att bläddra och se bild efter bild i anspråkslöst format. Stefan Teleman har hängt upp sina objekt på väggen och fotograferat av dem. Mönstermakaren Stefan Teleman återvänder också till sina tidigare schabloner med en utstansad grip (Saab:s JAS-plan heter ju Gripen efter Östergötlands fabeldjur), som han använde i en utställning på dåvarande Länsmuseet (nu Östergötlands museum) på 1990-talet. I utställningen ingick även stora kamouflagemålningar.

Kartongsilhuetterna växlar alltså med gripschablonerna, naturmåleri och kamouflagemönster. Och vad är inte kamouflagemönstren om inte ett efterhärmande av naturens löv- och skuggspel?

Jag tänker också på att det bara är en eller två millimeter kartongmassa som skiljer konsumentbilderna av en pastalunch från en knubbig ”atombomb”.

Sist visas vännen Nisse Sandströms naivistiska målning Flottisten (tidigt 1990-tal) och en målning av Fredsriket – Jesusbarnet, med palmkvist i handen, tillsammans med lejon, lamm och andra djur. Eftersom målningarna kommenterar temat och hängt hemma hos Stefan Teleman anser han att de självklart hör till. Han annekterar dem, ungefär som han gjort med texterna.

 

Tack för maten. Stefan Teleman har ätit färdiglagade rätter, behändigt för en ensamstående äldre herre. Snart upptäckte han att kartongerna kunde användas som konstnärsmaterial.

 

Boken ska ses som en del av utställningen, inte som en katalog, skriver konstnären i sitt efterord. Sammantaget finner jag att boken, texterna och hela konstnärskapet handlar om konst som tar ställning, för mänsklighet och medmänsklighet, att vi förstår vår egen delaktighet i det som är svart i världen, även om det är på långt håll.

En konstnärs uppgift är att reflektera, verka och att ställa ut till beskådande, granskning. Om så med slumpens hjälp. För publiken att begrunda.

Dessutom blir ordet ”äta” ”esse” på tyska. Visst är Stefan Teleman bitsk – och har humorn i behåll! Jag ser fram mot utställningen på Norrköpings Konstmuseum i höst.

© Text: Ann-Charlotte Sandelin
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin och Stefan Teleman

BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

KONSTBOK

Esse et videri

Stefan Teleman
Helena Scragg
Hans-Ove Hedman
Pauli Olavi Kuivanen
Grafisk form: Erik Månsson
Eget förlag 2019

LÄNKAR
Stefan Teleman hemsida
Norrköpings Konstmuseum hemsida Facebook
Saabs konstförening/ Saag Art Gallery hemsida

Om Stefan Telemans konstnärskap på Kultursidan.nu 2010–2017