Repetition. Ett varmt ljus faller över Hans Ek och orkestern när SON förebereder sig inför fredagens konsert Chelsea Hotel.

 

Vävt bortom medleyts hit-hets

 

NORRKÖPING Text och musik. Jack Kerouac, Bob Dylan, Patti Smith, Terry Riley, Velvet Underground, Jimi Hendrix, Andy Warhol och alla de andra. På Chelsea Hotel möttes de, förnyarna av traditioner inom litteratur, konst och musik.

Dirigenten Hans Ek förklarar varför han väver dem samman i sitt symfoniska arrangemang Chelsea Hotel med Norrköpings Symfoniorkester och sångsolisterna Moneybrother, Sofia Karlsson och Annie Angel i utsålda De Geerhallen ikväll fredag.

– Mycket av den viktigaste musiken som är skriven de senaste 50 åren är inte skriven för orkester, säger Hans Ek och radar upp jazzens Miles Davis, experimentella rockgruppen Velvet Underground och isländska Björk för att ta några få exempel.

Dirigenten har byggt sin karriär på att arrangera populärmusik för symfoniorkester. Eller vad det ska kallas när han hittar linjer i poplåtarna som gör att han kan väva dem samman i ett symfoniskt format som kliver bortom medleyts hit-hets.

Här i Norrköping har vi mött honom med Petter, Bowie in Berlin och på Bråvalla med Dance Music Symphony och lite till.

 

Förtydligande. Orkestermusikerna har alltid blyertspennan tillhands när dirigenten förklarar sin tolkning av hur noterna ska spelas.

 

Enligt Hans Ek hände något efter andra världskriget. Den samtida konstmusiken som Stravinskij och Prokofjeff hade engagerat och angått den stora publiken. Men efter dem svalnade intresset, musiken förmådde inte skildra världen längre.

– Där var jazzen och popen precis lika kompromisslös som konstmusiken varit. Chelsea Hotel handlar om när popen blev seriös och kunde bära sin tids tankar. 1967 tyngdes av kärnvapenhotet och Vietnamkriget. Beatles svarade med All You Need is Love – vilket budskap!, säger Hans Ek och låter uppskattningen gälla hela ”Sgt Pepper”-albumet.

Utgångspunkten för Chelsea Hotel har ändå inte varit musiken. Hans Ek berättar att på det kända hotellet i New York samlades alla. Konstnärer, musiker, författare möttes och inspirerade varandra över genregränserna.

– Jag utgick från författarna. Jag har tagit texter av dem och försökt bygga musik som är kopplad till det.

Det långa programmet inleds med ett stycke ur Radio Music av minimalisten John Cage. Jack Kerouac hörs läsa ur The Beat Generation innan ett sammanvävt block tar vid, eller varför inte säga en symfonisk sats – må så vara med sångsolister – byggd på musik av Ornette Coleman, Joni Mitchell, Bob Dylan och Leonard Cohen.

I princip får han fem tre-minuterslåtar att bli en hel 25-minuterssats. Hela konserten beräknas ta två timmar med paus.

– När sedan Patti Smith läser ur William Blakes The Tyger ackompanjerar vi henne med annan musik, Sadness ur Acadian Songs and Dances av Virgil Thomson.

Allt är alltså inte rockens och popens ikoner. När Hans Ek senare i programmet anför Symfoniorkestern i ett stycke ur Also sprach Zarathustra så är det inte för att det är fint med klassisk musik. Utan för att Richard Strauss dramatiska inledning och ödesmättade pukor satte inledningen till filmen 2001 Space Odyssey som i sin tur inspirerade andra.

– Många band använde pukor efter det. Beståndsdelar av Richars Strauss verk letade sig in i musiken, som hos Grateful Dead, förklarar Hans Ek.

 

Kristallkronor. Det ska vara festkänsla på Chelsea Hotel ikväll.

 

Dirigenten och arrangören understryker begreppet tradition som är en självklarhet i orkestervärlden. Tradition är ständig förvandling genom överföring från person till person. Inget föds ur ett vakuum, där finns alltid rottrådar att finna för den som bemödar sig om att gräva. Musiken tolkas på nytt hela tiden, det är ett måste för att den ska vara levande och aktuell.

– Det är självklart att verket ska separeras från upphovsmannen. Vi är mer till för musiken än musiken är till för oss, hävdar Hans Ek.

Mot detta ställer han nostalgin. Enligt hans sätt att se är nostalgi att sätta sig med ryggen mot framtiden och titta bakåt.

– Popvärldens problem är att musiken är så kopplad till artisten, de gör hyllningsshower och tributeband och det ska låta så likt som möjligt. Nostalgin har nästan blivit politisk, med Donald Trump.

– När Bowie flyttade till Berlin försökte han komma bort från artistkulten omkring honom, framhåller Hans Ek som ju fördjupat sig i Bowies – och andras – musik från just Berlinperioden.

 

Dubbelt upp. Hans Ek, tonsättare och dirigent – rollerna samarbetar bra med varandra men kan ibland vara oense.

 

Någonstans väcks min undran över vägen till tonsättarens skrivbord och dirigentens pult. Det visar sig att den unge Hans Ek spelade elbas i en jazzgrupp samtidigt som han spelade klassisk fiol på musikhögskolan. Att behöva välja mellan de två världarna var tufft.

Så drabbades han av en svår skada i arm och hand. Att förlora fingerfärdigheten var traumatiskt.

– Det var ett frustrerade år, medger Hans Ek som fick pröva att studera musikteori och arrangemang i stället.

– När jag kom igång med skrivandet var det världens kick! Och dirigeringen var en bieffekt. Jag kan göra det jag vill, skriva musik och dirigera den.

I de konserter Hans Ek numera skapar möts den där gamle jazzbasisten och klassiske violinisten till ömsesidig glädje. Men blir hans dubbla roller som tonsättare/arrangör och dirigent oense ibland?

– Vi kan ha många diskussioner. Jag märker att när man sedan kommer med band och solister att det blir för mycket som konkurrerar. Grundfelet många gör att att de tar arret på för stort allvar, säger Hans Ek som kan upptäcka att han måste justera något han skrivit, tolka om sig själv.

Det är därför kompbandet, lett av Martin Hederos, är så viktigt. Inte bara för soundet som faktiskt inte ens 90 musiker i en symfoniorkester kan få fram. Där finns improvisationskunnandet kvar, det som fanns i barocken och hos Chopin, men som den klassiska traditionen förlorade när orkestrarna växte sig stora.

– Jag älskar att jobba med fantastiskt bra jazzmusiker!

Och så sångsolisterna förstås. Ikväll fredag står Moneybrother, Sofia Karlsson och Annie Angel framme vid de tre mikrofonerna under kristallkronorna. Ljuset ligger soft och varmt.

Hans Ek hälsar välkommen till Chelsea Hotel, så som han själv byggt det.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

DE GEERHALLEN Norrköping

5 april 2019 kl 19
Chelsea Hotel
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Hans Ek
Solister: Moneybrother, Sofia Karlsson, Annie Angel
Kompgrupp: Martin Hederos, keyboard, Andreas Hourdakis, gitarr, Andreas Unge, bas, Andreas Werliin, trummor

PROGRAM
Högläsning/texter av Jack Kerouac, William Blake, William S Burroughs, Allen Ginsberg, Arthur Miller, Dylan Thomas

Musik av John Cage, Ornette Coleman, Joni Mitchell, Bob Dylan, Leonard Cohen, Virgil Thomson, Patti Smith, Bruce Springsteen, Jimi Hendrix, Richard Strauss, Grateful Dead, Jefferson Airplane, Television, Tom Waits, Terry Riley, Velvet Underground, Sid Vicious, Lou Reed, Nico, , Ramones, Blondie – merparten i arrangemang av Hans Ek

LÄNKAR
Hans Ek hemsida
Norrköpings symfoniorkester hemsida Facebook

HANS EK urval
Sakral symfoni med SON i Bowie in Berlin recension Kultursidan.nu 8/5 2017
Bråvalla: Dansanta SON bara lätt fuktat recension Kultursidan.nu 3/7 2016
Vilken revansch – Det går bra nu, Petter! recension Kultursidan.nu 17/10 2015
Innan ovädret drabbade Petter och SON recension Kultursidan.nu 27/6 2014
Hanna, Oskar, SON och filmmusik reportage Kultursidan.nu 25/10 2013

VÅRENS ARTIKLAR OM SON
De döda på torgets upprörda vågor recension Kultursidan.nu 17/3 2019
SON spelar in De döda på torget live reportage Kultursidan.nu 15/3 2019
Strålande dubbelkonsert med SON recension Kultursidan.nu 4/3 2019
Johan Dalene spelar Brahms dubbla reportage Kultursidan.nu 28/2 2019
Musiktreor seglar Borton HoriSONten reportage Kultursidan.nu 8/2 2019
Jättebarnkör med Jojje och SON reportage Kultursidan.nu 25/1 2019
Stenhammarvinnarna tillbaka hos SON reportage Kultursidan.nu 4/1 2019
SON spelar Wienklassiskt och nytt reportage Kultursidan.nu 8/5 2018