Galler. Pontus Carle och Solveig Herrström hänger hennes fotografi, ett staket upplyst av fotoblixten en kväll. Far och dotter ställer ut på Galleri Sander/ NP33 i april.

 

Tecken och band över generationer

 

NORRKÖPING ”Tecken och band”. Intensiva målningar av föregångaren Lambert Werner. Mystiska fotografier av dottern Solveig Herrström. Pontus Carle själv, konstnären som komponerar bilder med sitt eget hemliga alfabet återvänder till Galleri Sander på NP33.

Titeln ”Tecken och band” är väl vald. På ytan finns inga likheter mellan de tre delutställningarna. Däremot finns vänskaps- och släktband från generation till generation. ”Tecken” kan uttolkas på oändligt många sätt, från Carles teckenmåleri till det underförstådda hos Werner och det anade hos Solveig Herrström.

 

Lambert Werner – Narkissos, 1972, och Nusrudin, Sagoförtäljaren, 1973.

 

Lambert Werner (1900–1983)

 

Det är inte bara kvinnliga konstnärer som glöms bort. Norrköpings Konstmuseum lyfte upp Lambert Werner i ljuset 2017. Då hade det varit ganska tyst sedan konstnärens död 1983. Nu bjuds vi åter på Lamberts verk, den här gången ut Pontus Carles privata samling.

– Min mamma som var konstnär var vän med Lambert Werner och bytte verk med honom, berättar Pontus Carle som med tiden fått och köpt flera verk.

Klädda i nya ramar lyser det ännu mer om målningarna än de som såg på Konstmuseet 2017. Det är rusiga bilder i ofta en kall färgskala, färgsprakande och ”nedsmutsad” på samma gång. Kroppsdetaljer framhävs – armar, axlar, ben, kön, öga. Bakgrunder blir färgfält, ibland med motiv.

Familjen Carle bodde i Paris och Lambert Werner hälsade ofta på. Den äldre konstnären bodde i Paris, Berlin och reste en hel del. En av målningarna i utställningen heter Paris gatstenar, medan Le charmeur de serpent (Ormtjusaren) uppges vara från Marrakech.

– Han var excentrisk. Han berättade anekdoter, speciella, ibland märkliga historier. Han var som från ett annat sekel, minns Pontus Carle som tog intryck, inte direkt, men fångades av det surrealistiska i den äldre konstnärens bildskapande.

 

Detalj. Den döve Apollon, 1980.

 

Livskraft kliver fram ut målningarnas mörker. Ofta har konstnären använt sig av blandteknik med collage. Som i Fredskonferens där han använder sig både av en tändsticksask och ett foto av Björn Borgs sittande segergest efter matchen mot John McEnroe.

Eller i Den döve Apollon, där solguden inte bara har brinnande hår som attribut utan också fotbollar men framför allt en hörapparat. Jag tänker att det är ett slags självporträtt eller en identifikation med tider som åldrats.

Kompositionerna kan påminna om affischernas bildspråk. Som i Målvakten från 1976. En röd gestalt mot grön bakgrund – med getingsmal midja vilket gör över- och underkropp dominerande. Vänsterfoten sparkar iväg bollen rakt mot betraktaren. Ett galler inom huvudets kontur. I ett diagonalt fält som skjuter in mot huvudgestalten hurrar åskådare, enkelt tecknade som dubbla trianglar med lyfta rundade armar.

Men vem är idrottsmannen, fotspelaren i målningen Dionysos?

 

Återvändare. Pontus Carle är tillbaka på Galleri Sander/ NP33.

 

Pontus Carle

 

– Surrealisterna inspirerade mig i tonåren. Deras idéer om det undermedvetna och automatisk skrift, säger Pontus Carle.

Bildkompositör. Pontus Carle är född i Skåne och uppvuxen i Paris, där han bor utom om somrarna då det är Skåne som gäller. Efter konststudier i Frankrike bodde han 10 år i USA. Den unge Pontus Carle ställde ut och var delaktig i konstlivet, dels i den svenska konstnärskolonin, dels i konstlivet i stort.

– Det präglade mig, blev en skola till.

Till Galleri Sander kommer han med viss regelbundenhet. Målningarna i galleriets glasrum är typiska för hans stil. På vit (oftast) eller svart (tidigare) bakgrund skapar han kompositioner av tecken, som hämtas ur hans eget ständigt utvecklade bildalfabet. Återkommande är en oregelbunden oval, prickade band, yttre och inre kroppsdelar. Han skriver ord i sina målningar, oftast på engelska.

Det är inte givet vad tecknen står för, låt oss kalla det en hemlighet som konstnären inte själv säkert känner till – hans roll är kompositörens. Betraktaren får själv bestämma om det är stadsmiljöer, möten eller tankar, det går att ana ett tema.

 

Berättelse att tolka själv. Pontus Carle har samma omsorg om både små och stora bilder.

 

– När jag jobbar försöker jag inte tänka alls. Dels söker jag det automatiska när jag arbetar med en målning, dels hänger den där efteråt, kanske i ett par år. Jag lever med den, tittar. Sedan hittar jag något nytt.

Några målningar är rena, alltså tecken på ny grund. Andra visar spår av tidigare händelser/ tecken som anas under färglager.

– Många gånger laddar jag målningarna med många tecken. Sedan tar jag bort dem. Lägger till och drar ifrån.

 

Premiär. Solveig Herrström ställer för första gången ut i Sverige, sitt andra hemland.

 

Solveig Herrström

 

Som av en händelse. Solveig Herrström är dotter till Pontus Carle och uppvuxen i Paris. Hon har gått på gymnasium i Tumba utanför Stockholm, konstskola i Paris och studerar nu fotografi på konsthögskolan La Cambre i Bryssel. Utställningen är den första där 25-åringen presenterar sitt konstnärskap i Sverige.

– Jag tänder på färger, ljus, speglingar och skuggor. Jag vill att människor ska se det de själva vill se i mina bilder, säger Solveig Herrström.

Som många unga konstfotografer använder hon analog kamera. Det går alltså inte att smälla av 100 bilder i snabb följd och hitta den bästa. Ändå ser det ut som att hon finner sina motiv i ögonblicket, som av en händelse. En gammal Volvo i snöglopp (i Bryssel!) eller två flickor som hoppar med långa språng. Ibland använder hon blixt, får ut starka kontraster.

 

Hopp. Grafiskt vitt mot svart.

 

– Det är banala motiv. Jag tycker om att ta vanliga bilder.

Som en öppen dörr med speglingar i glaset. Kanske en sommarstuga som just öppnats, lite för tidigt på våren för att vara riktigt inbjudande. Eller en lysande 1970-talslampa i ett fönster. Bilder som är suggestiva, laddade av något som kan oroa – eller bara väcka minnen. Vanliga eller inte helt vanliga, bilder andra skulle kalla misstag men som hennes blick väljer.

– Jag tycker om det som är mystiskt, säger Solveig Herrström.

Hon inspireras av filmer och nämner finske regissören Aki Kaurismäki för den atmosfär han skapar.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin


LAMBERT WERNER – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

PONTUS CARLE – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

SOLVEIG HERRSTRÖM – BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR

GALLERI SANDER / NP33 Norrköping

Vinter–vår 2019
Utställningar

2–20 februari
Jeanette Wåhlstrand skulptur/keramik
Madeleine Pyk målningar, grafik
Camilla Pyk målningar, grafik
Margot Luf skulptur/brons
Elisabeth Zeilon fotografi

23 februari–16 mars
Helena Adelmann foto
Caroline Creutzer skulptur

6–27 april
Tecken och band
Pontus Carle målningar
Lambert Werner målningar
Solveig Herrström foto

6–27 april
Svärtade tårar – en fotoutställning om sårbarhet
Peter Wendel

4 maj–1 juni
Mats Stammarnäs målningar

LÄNKAR
Lambert Werner Wikipedia
Pontus Carle hemsida
Solveig Herrström Instagram
Galleri Sander/NP33 hemsida Facebook

Lambert Werner ut i Konstmuseets ljus reportage Kultursidan.nu 13/9 2017
Carle, Frode och Person på NP33 reportage Kultursidan nu 12/11 2013

Peter Wendels Svärtade tårar på NP33 reportage Kultursidan.nu 6/4 2019
Creutzer och Adelmann åter på NP33 reportage Kultursidan.nu 22/3 2019
Pyk & Pyk i bästa sällskap på NP33 recension Kultursidan.nu 4/2 2019