Vit bok. Kristusliknande omslagsbild av Melker Garay. Mycket har hänt i överföringen från originalets expressiva färger (på bakre omslagsfliken) till framsidesbildens sepianyanser.

 

Redan här osäkras verkligheten

 

RECENSION/ NORRKÖPING Vanmakt och lidande. Långsamt stegras smärtan och utsattheten i Melker Garays Bekännelsen. Verkligheten osäkras i romanen som samtidigt kan läsas som ett fristående svar på Markis de Sades De 120 dagarna i Sodom.

Trodde jag att Melkers Garays format var den kortkorta novellens så trodde jag fel. Efter att tidigare ha granskat tillvarons ögonblick ur människors, djurs och tingens vinklar så till den grad att inget gott kan ske utan att något ont uppstår och att själva moralbegreppet upplöses, presenterar han nu romanen Bekännelsen.

Visserligen har författaren skrivit idéromaner tidigare, de har inte fyllts av det liv som handling och samtal i text brukar ge. Detta är något helt annat. Något. Helt. Annat.

 

Svarta böcker. Tidigare utgåvor av Melker Garay. I högen saknas En tindrande natthimmel.

 

Det är en feberyr skrift av patienten Horace Rulfo (om Horace eventuellt syftar på Svenska Akademiens enfant terrible så är Rulfo definitivt en hyllning till mexikanske författaren Juan Rulfo). I ark efter ark, enligt ramberättelsens kortfattade myndighetsskrivelse, upphittade i hans rum, skrivs berättelsen fram.

Patienten vänder sig till sin läkare som förväntad ende läsare.

Och jag har, som doktorn så försynt uttrycker det, mina dämpade koleriska uppenbarelser. Alldeles riktigt, jag har mina syner. Men galen? Nej, det är jag inte. Däremot skulle jag bli det om man inte lät mig skriva ner allt det som far omkring i mitt huvud. Det som är min verklighet. I den mån det nu är min verklighet.

Ur Ark 1

Redan här osäkras verkligheten. Jag som läsare måste öppna mig för de fiktiva lagren, men också acceptera berättelsens yta. Där är en patient, där är en doktor. Allteftersom ark läggs till ark får vi vetskap om andra patienter, en del är oroliga och skriker. Där finns vårdare, ibland är de våldsamma. Medicineringen är tung.

Jag har en trädgård. En grönskande trädgård. Var? undrar doktorn kanske. Här naturligtvis. I mitt rum.

Ur Ark 2

Är detta paradis, en evigt blommande trädgård, resultatet av mediciners hallucinerande effekt? Är den en sinnessjuks (detta ovetenskapliga ord) fantasier? Eller är det en flykt undan en allt vidrigare verklighet vi successivt får inblick i?

Horace Rulfo lider av den existentiella ensamhet som Garay ofta återvänder till i sitt författarskap. Längtar efter närhet, tillhörighet. Kanske doktorn…

 

Norrköpingsprofil. Melker Garays texter kommer som regel alltid inifrån subjektet.

 

Detta underdåniga språk i monologens 133 ark (på romanens knappt 150 sidor)! Horace Rulfo skriver ytterst korrekt, angelägen om att tolka doktorns intentioner till det bästa. Horace menar sig vara underlägsen, en medelmåtta, men språket avslöjar en bildad man och i gliporna skymtar en doktor som inte är så högtstående som hans patient i sin utsatthet vill göra honom till.

Samtidigt stämmer textens stilistik som handen i handsken med en annan monolog av en annan författare ett par hundra år tidigare.

Detta sätt att tänka som ni förebrår utgör min enda tröst, det lindrar alla mina lidanden i fängelset och det betyder mer för mig än livet självt. Det är icke mitt sätt att tänka som förorsakat min olycka, utan de andras.

Ur ett brev av markis de Sade till sin hustru, översatt av Sara Bussenot och citerat på Bekännelsens försättsblad.

Hur språket är i den beryktade Markis de Sades idéroman De 120 dagarna i Sodom vet jag däremot inte. Den romanen är en libertins erotiska fantasi som vida överstiger Giovanni Boccaccios mer lästa Decamerone.

I de Sade roman stegras förloppet långsamt, närmast monotont, och går emot äckel, grymhet och död, läser jag mig till i en artikel i den Melker Garay närstående nättidskriften Opulens.

En sådan långsamhet präglar även Bekännelsen. Men här är det inte utövarens perspektiv utan offrets. Melker Garay gör Horace till romanens motvillige hjälte, vid sidan av en resolut sinnad dvärg som bor i trädgården och som skulle kunna vara hämtad från Pär Lagerkvist.

Bekännelsen är en alltmer smärtsam läsning som väcker min medkänsla. Samtidigt fascineras jag av konstruktionen. Genom att inspireras av föregångarna, genom att envist borra sig ned i ett enda medvetande, skapar Melker Garay ett eget rum i den litterära världen i ett annat kvarter än den i vår tid så vanliga episka romanen.

Uppläggets begränsningar öppnar tolkningsmöjligheterna. Kan till exempel läsas som bister samhällssatir. Eller som en hyllning till fantasins kraft över livet, som hos Astrid Lindgrens Sunnanäng.

© Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin


© Omslag: Melker Garay/ Venaröd förlag 


ROMAN

Bekännelsen
Melker Garay
Omslagsbild: Melker Garay
Venaröd förlag 2019

LÄNKAR
Markis de Sade  Wikipedia Opulens/artikel
Melker Garay hemsida Facebook
Venaröd förlag hemsida Bekännelsen

Melker Garay möter Melker Garay recension Kultursidan.nu
Melker Garay – Oberoende kulturfrämjare reportage Kultursidan.nu 28/11 2017
Melker Garay brottas med Gud och moral recension Kultursidan.nu 9/10 2016
Melker Garays absurda Fågelskrämma recension Kultursidan.nu 23/8 2015
Garays mcv provocerar recension Kultursidan.nu 13/11 2014
Melker Garay lodar djupen i Råttan recension Kultursidan.nu 3/1 2014
Melker Garays onda Råttan reportage Kultursidan.nu 16/10 2013