Skönaste kammarmusiken. Nils-Erik Sparf spelade Schubert och Brahms på Crescendo i måndags.
Även jag inser Brahms storhet
RECENSION/NORRKÖPING Stilla och eftertänksamt. När Kammarmusiken återvänder till Crescendo, blir det härligt. Mats Jansson och vännerna Nils-Erik Sparf och Erik Wahlgren spelar den skönaste musik av Schubert och Brahms.
För första gången på länge var det kammarkonsert på Crescendo. Det var härligt.
Det var förstås Mats Jansson och hans tillresta vänner Nils-Erik Sparf på violin och Erik Wahlgren på cello, som på nytt hade kommit till Norrköping.
Härlig insats. Erik Wahlgrens cellospel är utsökt i Schuberts Pianotrio i H-dur.
Mats Jansson introducerade på ett både lättsamt och kunnigt sätt. Han berättade att Schubert inte vågade publicera sin pianotrio i B-dur förrän Beethoven var död. Han hade så stor respekt för den störste.
Men Schubert för vidare den wienklassisistiska traditionen över Beethoven mot det romantiska.
Denna trio spelar med stor både kunskap och insikt om Schuberts speciella tonspråk. Första satsen spelas härligt friskt och glatt, cellon gör en härlig insats. Andra satsens vemod vibrerar i kroppen och sedan kommer glädjen och lekfullheten tillbaka.
Beethoven inspirerade även Brahms. Brahms ville alltid höra Klara Schumanns omdöme och hon tyckte inte riktigt om första satsen men den andra hade den gudomliga gnistan. Så kunde denne självkritiske kompositör fortsätta sin komposition.
Tredje satsen, adagiot, är oerhört vacker. Trion spelar den så stilla och eftertänksamt att även en som jag, som inte är en stor Brahmsälskare, faller och inser hans storhet.
Som vanligt efter en Mats Jansson-kammarkonsert går man hem med en djup glädje och längtar till nästa.
© Text: Annna-Lena Höglund
© Foto: Ann-Charlotte Sandelin
BILDSPEL – KLICKA PÅ BILDENS PILAR
CRESCENDO Norrköping
13 maj 2019
Pianotrio
Mats Jansson, piano, Nils-Erik Sparf, violin, och Erik Wahlgren, violoncell
Franz Schuberts Trio i B-dur
Johannes Brahms Phianotrio i H-dur, op. 8
Arr: Par i Piano och Crescendo