Debutroman. Annelie Myllymäki skriver om sin familjehistoria. Tango och tårar skildrar modern Airas uppväxt, kärlek och flykt över Bottenhavet.

Livet är fattigt men de är fria

RECENSION/NORRKÖPING Tango och tårar är första delen i en planerad trilogi av Annelie Myllymäki. Den startar i finsk efterkrigstid och leder så småningom över till livet som arbetskraftsinvandrare i Sverige. Det är språkförbistringar, kulturkrockar och generationsklyftor i ett Norrköping statt i förändring.

Historien börjar 1947 i Karelen, Finland. Det känns som att Finland fortfarande var mer påverkat pietismen och læstadianismen än Sverige. Vissa saker känner jag igen från mitt norrbottniska arv.

Romanen bygger på verkligheten. Vi får följa författarens mamma Aira och hennes syskon i ett fattigt men kärleksfullt hem. Tango, kärlek och ungdomskärlekens bitterljuvhet.

Aira träffar så småningom Heino som hon gifter sig med. De har en gemenskap i den finska tangon och folkvisorna. Heino spelar dragspel och Aira sjunger, de uppträder på lokala dansställen.

Heino har problem med alkoholen och han är envåldshärskare i hemmet. Det är hans ord som är lag och Aira är den som får lyda. Det blir ett hårt liv med alkohol och misshandel. De får tre barn, en dotter och två söner. Helena, Pentti och Jukka.

Livet är hårt. Aira sliter för att få mat på bordet och hålla sin make i schack. På ett sätt är hon kuvad men det finns också en styrka i henne. Till slut flyr hon med sina barn.

Flykten går över Bottenhavet till Stockholm. På båten får hon höra om industristaden Norrköping och bestämmer sig för att det är där hon ska börja om. De etablerar sig i en enrummare och Aira får arbete som sömmerska.

Livet är fattigt men de är fria. Dottern Helena ser ändå hur mamman förändras, en förändring som hon är lite rädd för. Aira bli isolerad på grund av att hon inte kan språket. Helena ser hur glädjen rinner ur modern, mer och mer.

Pojkarna har det inte lätt heller, det är grupperingar i finnjävlar och svenskar. Man umgås inte gärna över gränserna från något håll.

Så minns jag att det även var i brukssamhället Skärblacka där jag växte upp. Det är exakt samma historia som i dag, fast nu är det syrianer och somalier som får bära hundhuvudet.

En dag kommer Heino tillbaka, Aira kuvas återigen. Sonen Pentti gör uppror medan Jukka blir den tysta iakttagaren. Helena flyttar till ungdomskärleken Hannes.

Annelie Myllymäki är numera bosatt i Paris. Hon fortsätter att skriva på familjeberättelsen i det som ska bli en trilogi.

Det här är inte bara en familjehistoria. Det är en berättelse om smärtan att lämna sitt fädernesland. Det är en invandringshistoria – om kulturkrockar och om att leva segregerad för att man inte kan språket i sitt nya hemland. Det är generationsklyftor.

Vi får följa ett Norrköping i förändring, men också kulturen i två grannländer som på ytan kan verka väldigt lika men ändå skiljer sig åt.

Jag ser fram emot att följa Annelie Myllymäkis familjeberättelse. Författaren, som också hon bytt land och nu är bosatt i Frankrike, skriver vidare. Tango och tårar är på ett sätt en unik historia, ändå finns det faktorer som många kan känna igen sig i.

Jag har gråtit. Jag har skrattat. Och jag har slängt boken i väggen av ilska över karln Aira gift sig med och som var ett svin.

Än en gång en historia om familjevåld. Vi får inte glömma att det finns i alla kulturer och i alla samhällsklasser!

© Text: Christina Wernersson
© Foto: Privat

ROMAN

Tango och tårar
av Annelie Myllymäki
Utgiven på eget förlag, boksläpp i S:t Olai Kyrka Norrköping maj 2019
Finns på Bokus, AdLibris m.fl.