Tavlor uppåt väggarna. Kerstin Holmer och Bertil Swartz framför en rad verk av östgötska konstnärer.

 

Porträtt av en konstälskare

 

Kanske det är lite tidigt att visa upp Pehr Swartz konstdonation. Det dröjer nämligen ännu några år till hundraårsfirandet av det som lade grunden till flera av Norrköpings nuvarande kulturinstitutioner; Villa Swartz, brodern Carls hem, som skänktes till staden med villkoret att byggnaden skulle rymma såväl konst som bibliotek.

Kvarndirektören kanske inte var så stor konstkännare själv, för det var stiftsbibliotekarien Segerstéens konstsamling han köpte år 1901 för att omedelbart skänka till Norrköpings konstförening, som i sin tur överlämnade samlingen till staden. Han var nog lite intresserad ändå, 1921 var han med och grundade Östgöta Konstförening.

När nu gubben skulle fyllt 150 i år så lyfter Norrköpings konstmuseum på hatten och visar upp en tiondel av samlingen, för den är mer än 500 verk stor. Många har vi redan sett för de ingår ju i det som är Konstmuseets stomme, och Krouthén lyftes fram för några få år sedan. Men nu hänger de ihop, som en gång förr i Linköping.

 

Fasters miniatyrsamling.

 

– Det fanns en filantropisk ådra i släkten. Redan den förste Pehr Swartz ansåg att förmögenheten var en Guds gåva att ställa till det allmännas bästa, berättar Bertil Swartz vid pressvisningen före lördagens vernissage.

Han om någon bör veta, författare som han är till Familjen och snuset – om släkten Swartz som byggde Norrköping. Bertil är sonson till Carl, som ärvde – och sålde – snusfabriken och blev statsminister, och brorsonson till Pehr, som behöll kvarnrörelsen men också var mycket aktiv ”till det allmännas bästa”.

– De här skänkte faster, säger Bertil Swartz om en rad små miniatyrer i en monter. De visar en rad medlemmar i släkten, inte bara männen den här gången.

 

De hänger som de gjorde hemma hos bibliotekarien Segerstéen.

 

Det går ändå inte att undgå att bli nyfiken på Erik Hjalmar Segerstéen vars konstbelamrade hem förevigades på Johan Krouthéns målning. Tavlorna trängs intill varandra ända upp till tak, hängningen har Konstmuseets intendent Kerstin Holmer försökt efterlikna. Nu hänger Hernlund och Törnå tillsammans igen tillsammans med en rad andra östgötakonstnärer, som Marcus Larson och Johan Krouthén förstås. Segerstéen var en mecenat, en som stöttade de begåvade konstnärerna i sin närhet, det märks.

Samlingen är dock större än så, många av verken är från 1700-talet, något äldre än så. Kerstin Holmer berättar om det sena 1800-talets trender bland det burgna borgerskapet.

– Det låg status i att samla och det ordnades antikmässor. Men det handlade också om passion hos många, och så tror jag säkert att det var i det här fallet.

 

Pärlor från 1700-talet.

Historiemåleri. Ankarcronas ökenlandskap. Amalias Gubbe med råtta.

Nya impulser på 1800-talet.

Samlingen är representativ för den svenska konsten under 1700- och 1800-talen och hängningen följer något så när en sådan linje. Där är porträtt, slott och historiemåleri. Med 1800-talet kommer romantiken, då många konstnärer reste till Düsseldorf för att studera, något som ledde till fina vardagsinteriörer med ljus och mörker. Här märks också resor till till mer exotiska länder som Italien och Nordafrika.

Vad tycker då Kerstin Holmer bäst om i utställningen? Hon har svårt att välja, men faller slutligen för 1700-talet med Pehr Hilleström, Per Krafft, Ulrika Pasch och fler därtill. Där finns en liten kaffemalerska och en stor vy över Paris broar och antika motiv. Pärlor, säger Kerstin Holmer.

Och säger ”pärla” en gång till om flickan vars armar lyser upp i en mörk vrå. Absolut!

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

Flickan i vrån.

• Norrköpings Konstmuseum
  

• HATTEN AV FÖR PEHR SWARTZ
• 16 oktober – 27 februari 2010
• Pehr Swartz donation av Erik Hjalmar Segerstéens samling