Pommes och ägg. Fast först måste hon skala potatisen.

Russels känsla för kvinnors villkor ryms i rikt mått

Förväntningarna är självklara på Carina Perenkranz, särskilt hemma i Norrköping. Hon ska vara rolig på det där revysättet som bränner fast bilden av henne utklädd till bred hockeymålvakt med fler plumpa skämt än tänder i mun. Vinner hon pris som filmskådespelerska är det förstås ”bara” i reklamfilm. Och Gaygalans duopris hade hon aldrig lyckats få utan Pernilla Parszyk som spelar den andra Judit.

Uppförsbacke kallas det.

Men det kallas också mod. Att kliva in i den både seriösa och komiska rollen som Shirley Valentines slafsiga hemmafru, som klagar över maken, barnen och matkassarna, ligger svindlande nära en evighetslång revymonolog. Språket är ju precis så slagfärdigt:

– Äktenskapet är som Mellanöstern. Det finns ingen lösning.

Jag tror också att det krävdes mod att be Dramatenskådespelaren Börje Ahlstedt (som just nu återvänt till scenen i August Strindbergs gestalt) regissera. I höstas spelade hon på privata Odenteatern i Stockholm. Det gick bra. Publiken stod upp.

Dramatikern Willy Russels känsla för kvinnors villkor ryms i rikt mått i Shirley Valentine. Shirley Valentine gör inget mindre än dissekerar livets härdsmälta. Hon är arbetarklassens barn som tilldelades bottenplatsen i skolans hierarki. Ungdomens uppror flaggade med kjolar korta som haklappar. Och när den bubblande kärleken gjort henne med barn maler vardagen ner livskänslan.

– Vart tog Shirley Valentine vägen? säger hon och dränker frågan i ännu ett glas vin.

Översättningen bevarar Shirleys drastiska språk. Geografiskt finns det dock en störning, Shirleys man får jetlag bara av att åka till Ullared, men grannen Jill och bästa väninnan Jane uttalas på perfekt engelska. Och hänvisningarna till påven, som britterna 500 år efter Henry VIII:s reformation fortfarande känner en hatkärlek för men vars existens är betydelselös för de flesta svenskar, blir mest konstiga.

Scenbilden stannar kvar i pjäsens ursprungliga samtid, den skrevs 1986. Den målade textilfonden med färgglatt 1970-talsgrönt kök, som byts till grekisk strandvik efter paus, är behändig inför kommande turné. Framför allt signalerar den drömmar som vykort.

Musiken tystar. Ljuset går långsamt upp. Carina Perenkranz gör entré med matkassar i händerna. Tar in publiken, möter dess blickar. Suckar.

Men det är Shirley Valentines suck. Rollen har intagit den plats där Carina står och i den kroppen stannar hon. Förutom vid de många tillfällen Shirley i sin tur återger andra: sonen i skolans misslyckade julspel, makens gruffande vid matbordet, grannens gälla nyfikenhet.

Genom en knappa två timmar långa enaktaren, som fördelas på tre akter inklusive en paus, tar Shirley Valentine publiken med på en resa i dubbel bemärkelse. Greklandsresan, ja, den som väninnan flott bjuder på och som hon till slut smiter iväg till.

– Jag skriver en lapp till honom. ”Till Grekland. Tillbaka om två veckor.”

Men framför allt få vi följa med på den inre resan, den där Shirley tar tillbaka sitt liv och sin lust. Hennes tankar blir allt mer självständiga utan att orden minskar i slagkraft. För när Shirley kommer hem genom att fara bort säger hon att kan hon så kan vi andra, vi i publiken på Skandiateatern i Norrköping.

Shirley Valentine väcker en stark ömhet hos mig där hon sitter i det gula flödande ljuset. Det skulle jag aldrig känna för Carina Perenkranz.

Och jo – premiärpubliken stod upp också här i Norrköping.
Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Sven Åke Molund

• SKANDIATEATERN Norrköping

• 10, 18 februari 2012
  2, 8, 29 mars 2012
  1, 4 april 2012
  Shirley Valentine
  av Willy Russell
  Översättning: Mariann Rudberg och Cles Lundberg
  Regi: Börje Ahlstedt
  Dekor: Lennart Moberg
  Rekvisita: Klas Ahlstedt
  Ljus: Per-Magnus Lilja
  Medverkande: Carina Perenkranz

LÄNKAR
Skandiateatern hemsida
Willy Russel info Wikipedia
Carina Perenkranz förälskade sig i Shirley Valentine förhandsreportage Kultursidan.nu 9/2 2012

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR