Den här julen är ett absurt mästerstycke. Var och en av rollfigurerna är i sin egen värld.

Tre jular på den väg som åt helvetet bär

När Stina Ancker regisserar Alan Ayckbourns Gin & Bitter Lemon på Östgötateatern så skruvar hon åt flaskan hårt, skakar och riktar strålen. Resultatet är en lika besk som perfekt mixtur av fars, absurd tragedi och förnedring-tv.

Tre kök. Lådor som rullar lätt på hjul värdiga drömmen om det ljusa och fräscha köket. Ett trendsvart kök med rostfritt, såväl diskbänken som de japanska knivarna på väggen. Ett brunmurrigt kök med ett kylskåp lika gammalt som mitt i ett svinkallt hus.

Tre jular. ”Förra julen”, ”Den här julen” och ”Nästa jul”. Varje akts titel har präntats in på det kök där den utspelas. Det ekar av Charles Dickens moralitet En Julsaga där den snåle Scrooge får besök av julens andar. Fast här tycks inte någon av de medverkande lära sig något bättre än att leka på dens villkor som för närvarande är på topp.

Tre par, eller kanske fyra. Affärsinnehavaren Sidney Hopcroft och hans fru Jane har påbörjat klättrandet uppåt på den lilla stadens smala samhällsstege. ”Förra julen” vågade de sig på att bjuda bankdirektören Ronald Brewster-Wright och hans fru Marion tillsammans med arkitektparet Geoffrey och Eva Jackson.

Partyt gick väl sådär, men bankdirektörens löfte om ett stort lån till ett viktigt tomtköp fick Sidney att överse med Janes tilltag att bli utelåst i trädgården i hällande regn. Tur att Evas och Geoffreys stora hund var inlåst i bilen. Ja, det var en riktig fars.

Med tilltaget att låta pjäsen utspelas i köket får publiken tjuvtitta bakom kulisserna medan livets party pågår någon annanstans. Till exempel i vardagsrummet där det föreställningen igenom osynliga lärarparet Dick och Lottie underhåller gästerna. Men eftersom det är i köket katastroferna inträffar, missar ingen dramatiken. (Fascinerande när dörrspringet lämnar köket tomt i mer än tio sekunder – lång tid på teatern.)

Gin & Bitter Lemon låter brittiskt så det förslår men originaltiteln är faktiskt Absurd Person Singular, informerar översättaren Magnus Lindman i programbladet. ”Den här julen” bär syn för sägen när gästerna tränger sig på hemma hos Geoffrey och Eva Jackson dagen efter natten då han har gjort slut.

Gästerna tar Evas stumma förtvivlan för en rejäl förkylning. Stor absurd komik uppstår när städtokiga Jane tar Evas självmordsförsök i gasugnen för rengöringslusta. Förnyade försök leder bara till nya missförstånd allteftersom gästerna letar sig ut i köket, var och en upptagen med sitt.

En nära dödenupplevelse uppstår till slut men bankdirektören Brewster-Wright återhämtar sig från chocken och efter paus hittar vi honom ”Nästa jul” hemma i det egna köket.

Pengar, klass och kön är betydelsefulla beståndsdelar i ett samhälle som tillåter personliga egenheter hos den som har, men föraktar den som inte har. Den över lag starka ensemblen visar upp ett brett register. Gustaf Appelbergs säkre Ronald Brewster-Wright har, och kan därmed skita i allt vad inställsamhet och socialt spel heter. Hustrun Marion tillåter sig hellre gin än bitter lemon, Gunnel Samuelsson excellerar i en kvinnas förbjudna förfall som accelererar för varje jul, en tragikomisk version av den kvinnoroll hon så suveränt gestaltade i Familjen 2010.

Arkitekten Geoffrey begår ett misstag för mycket och då talar vi inte om snedsteg. Sven Angleflod gestaltar den intellektuella medelklassens man, som tror att det är han som anger spelets regler, men lydigt fogar sig efter sin Eva när det gäller att rädda vad som räddas kan. Den starkare är Marika Strands Eva, ett storartat rollporträtt, som går från öppen depression till målmedveten dödslängtan för att slutligen framstå i nyktert ljus.

Jane Hopcroft saknar allt. Niki Gunke Stangertz gör henne till en viljelös dockhustru med städning som lugnande medel. Må vara att Tobias Almborgs Sidney Hopcroft för lång tid framöver kommer att föraktas som uppkomling, men det är en intressant studie i hur en nervös men totalt självupptagen man kan förnedra inte bara sin allt mer dyrbart klädda fru utan till slut även alla och envar.

Hierarkier försvinner inte bara för att enskilda personer byter plats med varandra i livets karusell. Stundtals visas detta på ett mycket roligt sätt, men till slut är det inte skojigt längre. Det klargör Gin & Bitter Lemon med all önskvärd ironi. Och det är mycket, mycket sevärt.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Anders Kratz / Östgötateatern

• ÖSTGÖTATEATERN

• Norrköping: 18 februari – 17 mars 2012
  Linköping: 30 mars – 6 maj 2012
  Gin & Bitter Lemon
  av Alan Ayckbourn
  Översättning: Magnus Lindman
  Regi: Stina Ancker
  Scenografi: Ilkka Isaksson
  Kostym: Ulrika Wedin
  • MEDVERKANDE
    Niki Gunke Stangertz
    Tobias Almborg
    Marika Strand
    Sven Angleflod
    Gunnel Samuelsson
    Gustaf Appelberg

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida
Gin & Bitter lemon tar köksvägen på Östgötateatern reportage med film Kultursidan.nu /2 2012

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR