Thomas Zornat – Enfärgad pensel laddad med medkänsla. Film 2:18 min.

Enfärgad medkänsla

När Thomas Zornat går in för något gör han det med råge. När han växte upp i Söderköping var det cykling som gällde. Till slut hade han cyklat färdigt, sporten var inte nog för att svara på det han sökte.

Det är många år sedan han valde pensel. Bokstavligt talat. Det är en liten pensel med mörkt skaft och ljus, medellång borst. Den används till allt, även stora målningar består av små penseldrag, eller snarare penseltryck. För går man nära den visserligen stämningsyllda, lite ödsliga bilden är ytan upprörd, varje kvadratcentimeter plitad på med frenetiska tryck som mönstrar oljefärgen.

– Jag är far till tre barn och när jag läser om andra barn som kanske förolyckas eller råkar ut för hemskheter så är det som att mina egna barn, på ett sätt, gör det också. Det blir väldigt lätt för mig att sätta mig in i den smärtan. Mitt sätt att klara av den är att närma mig den ännu mer.

Vägen till målningarna går via fotografiet. Ofta arrangerar han bilder, barnen är erfarna modeller, på temat. Målningarna blir inte en exakt fotokopia, där finns endast det som ska vara där. Allt onödigt är bortrensat. Och målningen har oftast endast en kulör, nyanserad men enfärgad. Det skapar stämning och distans – samtidigt.

En målning är sällan ensam. Thomas Zornat bygger en serie bilder kring temat, kanske en dramatisk kronologi, kanske bara stämningar. Thomas uppskattar när jag säger något om Hitchcock.

På golvet i Galleri Sander står ett strykbord med målarduk och ett strykjärn, som om en målarduk ska strykas för att sättas i ram och hängas upp. Jag blev naturligtvis lurad. Verket vållade stor uppståndelse i Göteborg när man såg svastikan, ett bakvänt hakkors, på strykjärnets sula men när media förstod att det inte var en nazistisk konstnär som ställde ut svalnade intresset.

Installationen anspelar på mycket, en äldre konstnär som faktiskt strök sina dukar, på kyrkan i Tyskland som ofta gick vilse under nazitiden, på naziideologin som kan fortsätta att göra avtryck. Det är inte av en händelse som strykjärnet står upp, som ett kyrktorn.

– Jag hoppas ingen tror att jag propagerar för nazismen, säger Thomas Zornat.

Helt nära strykbordet med det upprättstående strykjärnet hänger en grön serie, två små barn bakom ett gallerstängsel, ett ensamt träd.  Nej, jag tror ingen misstolkar hans medkänsla och oro.

Text och film: Ann-Charlotte Sandelin

• GALLERI SANDER
• Thomas Zornat
  Målningar
  16 – 30 oktober 2010