[flickr]http://www.flickr.com/photos/kultursidan/6996997869/[/flickr]

Fred Uggla visar personliga reseminnen från Frankrike i sin välkomponerade utställning i Studion på Konstforum.

Kroppar, linjer, ljus och mörker som reseminnen

Fred Uggla är inte den förste fotoeleven som gått ut Gamleby fotoskola med en djup förälskelse i analogt fotograferande. Eftersom Konstforums Studio gärna visar unga fotografer har konstpubliken i Norrköping mött en och annan som ser tjusningen i att pilla in en filmrulle i kameran och lägga tid på framkallningsbad med ättiksdoftande vätskor för att se vad det blev av det hela.

– Jag fotograferar inte analogt för att det är häftigt utan för att jag tycker att det är kul att stå i mörkrummet. Det är något magiskt när bilderna växer fram på papperet, säger Fred Uggla. Fast bara när jag fotograferar i svartvitt, färgnegativen scannar jag in och jobbar vidare med digitalt i datorn.

Hans systemkamera är utrustad med objektiv med fasta brännvidder, alltså sådana där man får flytta på sig själv i stället för att vrida på ett zoomobjektiv för att bestämma hur motivet ska beskäras. Fördelen är bättre ljusförhållanden.

Med detta som utgångspunkt visar han bilder från Frankrike. Det är dels från en resa till Paris med kamraterna i fotoklassen och dels från en resa till södra delen av landet tillsammans med familjen. Alla bilder i återanvända träramar, i ganska nätt format, som mer signalerar personliga bilder än anspråksfull konst.

– I Paris delade vi upp oss i olika grupper som bodde på olika ställen. Det blev helt olika bilder.

Helt lätt är det inte att hitta just Paris i hans bilder, utom på några få, en marknadsplats med franska skyltar, en speglande närbild från Louvrens entrépyramid. I stället får man hitta det i stämningsskildringarna med vännerna, en mörk silhuett i en tunnel där dagsljuset slinker nerför trappan, ett bord fyllt av resminnen – en halväten chokladkaka i folie, en blyertsteckning i ett skissblock, en bok och några muggar och lite pappersskräp. En allmän röra som ändå nålar fast: Vi Var Där Då.

Familjeresan till södra Frankrike fångar personer i ett landskap av berg och hav, också här en lek med ljus och skugga. En återkommande gestalt, som vi aldrig ser ansiktet på, är en ung kvinna som lekfullt balanserar nerför en brant stig med utbredda armar. På en annan bild går hon i strandbrynet, på åter en annan ser vi henne bakifrån, ryggen lutar mot en balk.

– Det jag gillar och vill visa är ju former och linjer. Det roliga är att kombinera det med porträtt, säger Fred Uggla.

Drivkraften att komponera lyser fram genom Fred Ugglas bilder. Oavsett om det är svalt klassiskt som i en museiinterör eller ett anonymt porträtt av en kameraskygg syster. Det blir ett intressant möte mellan form och gestaltning, inte nödvändigtvis en konflikt, men en utmaning.

Inte mindre imponerande är det att veta att med filmrullar i kameran blir fotografen mer återhållsam inför varje enskilt fototillfälle. Där fotografen med den digitala kameran lätt tar tjugo eller femtio bilder tar den analogt sinnade fotokonstnären en eller kanske fem.

Fred Uggla vill gå vidare med sina porträtt-kompositioner.

– Det jag skulle vilja är att vara med personer i deras vardag. Inte med kameran i första hand, jag vill vara motsatsen till paparazzi, utan lära känna dem. Det finns spännande personer att vara med, sådana som går upp mitt i natten för att arbeta.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• STUDION, KONSTFORUM Norrköping

• 18 mars – 1 april 2012
  Fred Uggla
  Fotografi

LÄNKAR
Fred Uggla hemsida
Konstforum hemsida

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157629620047909″]