Asylsökande heter Ragnar Schmids målning som inspirerats av ett gammalt familjeporträtt.

 

Abstraherad form, rosa färg och försvunna figurer

 

Enkla former, grovt tillyxade platta figurer mot en heltäckande rosa bakgrund. Okeeej…. Första intrycket är alltid en snabb och ytlig historia så jag ber Göteborgskonstnären Ragnar Schmid ta mig i handen och gå en guidad tur på Galleri Kronan. Det kommer att visa sig att det är klokt drag, för det hjälper mig att nå under ytan till en utställning och ett konstnärskap som med förundran och saktmod, och inte utan finurlig humor, begrundar tillvaron.

Kropp och själ kallar han utställningen. Mest uppenbart i det temat är förstås målningarna från gym med personer som tränar i olika redskap, bristen på ögonkontakt är uppenbar, liksom utplacerandet av motiven mot bakgrunden. En ensam gymnast, ihopfälld som en kniv mot en stor pilatesboll, fascinerar.

Men en konstnär som målar människofigurer, oavsett om de gymmar, dansar, dricker eller bara är, om än i djurskepnad, ägnar sig väl just åt detta – kropp och själ.

– Jag jobbar gärna med teman. Det blir figurer och berättelser, som inte är självklara, inte ens för mig själv, kommenterar Ragnar Schmid.
– Gymmet är för mig ett tillstånd i samhället att man hela tiden strävar efter att bli bättre. Det är dubbelt…

Utställningen består till 25 tjugosjättedelar av målningar i olja medan den sista delen är ett litet ordvitsigt Färgbygge, rum på rum i målad wellpapp, en konkret kommentar till ett måleri bestående av just kompositioner av färgelement.

– I grunden är det ett abstrakt måleri som handlar om form och färg.

Målningarna saknar årtal, signaturen är två små diskreta bokstäver RS. Varför förstöra en bra komposition med en stor signaturblaffa, så tror jag att han menar, och det här med tillkomstår saknar betydelse, hans måleri är hans punkt slut. Vilket inte hindrar måleriet från att utvecklas över tiden.

– Jag blir mer och mer trogen mot det jag vill göra, säger Ragnar Schmid.

Människogestalterna är naivt tecknade, hela kroppar i stela poser, i halvfigur eller som porträtt. En utsågad relief, Fadern, med brun herrhatt i modell från 1950-talet leder mina tankar till tidiga serieteckningar. Men Ragnar Schmid pekar i stället på nutida inspiration som Galagos serietecknare och barnböcker. Han nickar bekräftande när jag lyfter fram min småbarnsfavorit Anna-Clara Tidholm.

Fadern, en vänlig figur med vitbehandskad hand mot svart rock, är målad med tämligen släta färger, det tvådimensionella rosa ansiktet rundas lätt av ljust hår, samma kulör skuggar näsan. Ögon, mun och öra tecknas tydligt i starka fäger. Inte långt därifrån hänger Sonen, också det en utsågad relief. Här möter vi en kritiskt granskande blick, som dock viker lätt åt sidan, som i en del (unga) självporträtt. Ansiktet har inte längre en slät hy utan är uppbyggd av flera kulörer som tecknar pannans valv, kinder i ljus och i skugga. Intrycket blir tredimensionellt mot tröjans och hårets två.

Till detta kommer de försvunna figurerna, som ofta anas under ytan. De har funnits där och deras försvinnande kan naturligtvis tolkas som en ren kompositionsfråga men också som ett skeende i tillvaron, par splittras och någon blir ensam kvar. Det blir en lek att gå på jakt efter det som försvunnit.

– Jag tecknar upp grundkompositionen, redan där kan det förstås hända att jag ändrar. Sedan blir det färg efter färg, berättar Ragnar Schmid.

Mycket kan hända med målningen även i det skedet. Han visar på Egendomlig händelse i valrörelsens sista vecka (2010) som var inspirerad av konstnären förundran över de märkliga scenografier som politikerna, ”verkliga människor”, placeras i. En stor fyrkantig manlig mörk gestalt till vänster och en kvinnlig gestalt med röda accenter till höger. Hennes underkropp har böjts så hon flyger.

– Jag får ut mycket ur problemen med kompositionerna, förklarar konstnären.

Och så detta med den rosa färgen som hamnat i samhällsdebattens fokus under det senaste året.

– Märkligt, kommenterar Ragnar Schmid. Det här har jag hållit på med i många år. Det är en läcker färg, jag uppfattar inte rosa som något ”sött”. Måleriet är den kvalitet som styr bilden. Det är viktigt att hitta rätt nyans.

En sak som hänt med hans rosa kulörer under de senaste åren är att han hittat en ny varm aprikosfärg. Den omger det fina familjeporträttet i hallen som binder samman galleriets olika rum med varandra. Längst till höger sitter ett litet barn, kanske en tvååring, i moderns knä.

– Det är min farfar.

Ragnar Schmid, vars familjenamn har ett schweiziskt ursprung, kallar målningen Asylärende.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

 

• GALLERI KRONAN Norrköping

• 17 mars – 1 april 2012
  Kropp och själ
  Ragnar Schmid

 

LÄNKAR
Ragnar Schmid hemsida
Galleri Kronan hemsida

 

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157629626992763″]