KG Nilson påminner – utan åthävor – om att vi alla bor vid samma hav, på samma jord.

 

Alla bor vi vid havet, från Hunnebostrand till världen

 

– På något sätt är jag tillbaka vid Hunnebostrand, det smyger sig in bakvägen. Det har att kanske att göra med att jag nu bor vid Slussen.

Det är inte riktigt var som helst vid Slussen i Stockholm han bor. Konstnären KG Nilson har tagit över den ljusa och luftiga ateljé som ursprungligen var Anders Zorns och sedan togs över av Evert Taube. Utställningen på Konstforum speglar både ungdomens avstamp, ett (pedagogiskt) motivsamlande serigrafiset som ger hållpunkter för besökaren som därpå är beredd att ge sig i kast med KG Nilsons måleri och grafik från de senaste åren.

Den konstintresserade som vill fördjupa sig ytterligare har en hel del litteratur att välja på, främst egna KG Nilsons färglära, men också Folke Lalanders KG Nilson, med flera. Det är många år sedan konstnären ställde ut i Norrköping, första gången på Konstmuseet 1972 och återkommande till Galleri S:t Olof tio år senare som en förövning inför nästa utställning på Konstmuseet året därpå. Det gedigna cv:t vittnar om ett digert konstnärskap genom decennierna.

Hunnebostrand således, först som sist. I galleriets lilla mellanrum hänger två etsningar från Hunnebostrand, den äldsta från 1957, den nyaste från förra sommaren. Till skillnad från de många lysande färgkompositionerna som leker och ropar till varandra från rum till rum går de här i vitt och svart.

– Jag är född i Falun och var 15 år 1957, på Falugrafikernas tid. Det här är min första etsning, berättar KG Nilson om den omsorgsfullt gjorda detaljstudien som så exakt avbildar bebyggelsen utmed vattnet, husen står tätt intill varandra på strandkanten under berget som tornar upp sig över.

– Jag ritade av, spegelvände, etsade enligt alla konstens regler.

Många år senare har den etablerade grafikprofessorn (Konsthögskolan 1983-1993) och fram till häromåret ordföranden i Grafiska sällskapet alltså ställt sig på piren som sträcker sig utanför strandkärnan och riktat ögat mot samma vy. Han visar hur några byggnader är desamma som då. Vidvinkelperspektivet har förvandlats till en vy i djupled, ett kompositionsbygge med klossar och husvinklar, vita fasader mot mörka toner i sensommarnatten. Så har det blivit med den lilla stenbrytarorten, så har det blivit med ynglingen med konstnärsambitionerna.

Nu hoppar vi till de sex serigrafierna från 1990 som hänger tillsammans i ett hörn i hallen. De blir en tankens replipunkt för utställningen då här finns många av de formelement som KG Nilson utvunnit, och fortfarande utvinner, så mycket ur. Lusthuset i natten rymmer dem alla, triangeln, kvadraten, sexhörningen men också cirkeln. Tillsammans skapar de nya mer eller mindre regelbundna former när de läggs vid sidan av och ovanför varandra.

– De är som en rekapitulation, kommenterar KG Nilson den grafiska serien. Det sexkantiga huset är en symbol för civilisation och boende, något av människan byggt. Det första gjorde jag 1969, jag har till och med byggt ett.

Sedan vandrar vi kors och tvärs genom rummen, för det är så utställningen är hängd. Inte rörig, men rörlig och ständigt kommenterande sig själv. Konkret konst javisst, men också föreställande med naivistiska drag, utforskande, och – ska det allt tydligare visa sig – medveten om det som sker i världen, över och under ytan.

– Jag vill hålla det rätt så öppet och inte försvära mig åt en viss riktning, jag vill ha en viss frihet.

När kvadrater läggs samman blir de rektanglar och vinklar, från statiska objekt till intryck av rörelse. Trianglarna blir timglas (det finns en skrift som fördjupar sig i detta) men också pilar som skjuter på och förändrar.

– Det gäller att hitta de där bitarna där fantasin kan röra sig, säger KG Nilson som inte bara avser sina glada pusselbitar.

De rena färgerna inte att förglömma, de som konstnären lägger så stor vikt vid. Man ser hur färgerna samspelar med varandra, förskjuts i samklang med kompositionerna. Stor musik uppstår.

Om något saknas på utställningen är det KG Nilsons kartbilder, Gondwanas kustlinjer, och floden med timmerstockarna, barndomens bubblande Dalälv som här bara finns i en version. Men helt glömda är de inte. Fantasileken med superkontinenten som existerade under jordens triasperiod har bara kommit närmare: Stad i rött och Stad i gult kastar associationer på mig, från abstraherade blodomlopp till dataspelet Sim city. Och vad är alla Panorama-målningar om inte närbilder från uppvuxna städer byggda av människor som stammar från Gondwanas land. Vi bor alla vid samma hav, från Hunnebostrand till Slussen och Waterfront i Stockholm, till Nordtyskland och Indien. Det är ett budskap att ta till sig.

Färgerna är livet och glädjen. Svarta silhuetter är krigsfartyg och periskopet som dyker upp under ytan. För den som vill veta så använder KG Nilson målarpenslar med styv borst till de stora ytorna och Panduro hobbys akvarellpenslar nr 4 och 6 för det finstilta, där kant möter kant.

– Oljemålning, man kan måla över, man kan förändra. Det går inte för fort. Man hinner tänka.

KG Nilson tänker en hel del, och har förmågan att förmedla det under min korta utflykt till KG Nilson-land.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

 

• KONSTFORUM Norrköping

• 17 mars – 1 april 2012
  KG Nilson
  Måleri, grafik

 

LÄNKAR
KG Nilson hemsida
Konstforum hemsida
Gondwanaland Wikipedia

 

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR