Utan titel. Framför den ensamma ögongloben kommer jag att tänka på människolivets biologiska skörhet och mitt seende i världen; jag ser vad jag vill se och jag ser vad som vill bli sett.

En tankegrotta på Kvarngatan

Man träder in och ner i dunkelhet och mörker, ner i grottan, på galleriet Verkstad – rum för konst på Kvarngatan i Norrköping. Forskaren i fri konst vid Kungliga Konsthögskolan, Thomas Hämén har efterlämnat en installation av apparaturer runt ett stort centralt verk som består av byggplast bakom vars fyra väggar man svagt skymtar en jordhög. Brain Mountain heter utställningen och så plötsligt får verket liv i tanken; aha, min hjärna är osynlig för mig själv, men ändå så viktig, okänd och betydelsefull!

Hjärnans betydelsefullhet är vad den omgivande apparaturen handlar om; att den ibland inte korrekt kan återge sinnesorganens mottagning, att den låter sig luras av speglingar, att den har föreställningsförmågan att omvandla till exempel en småsten till ett stort berg, att sinnesorganen består av materia med olika täthet, att den förmår avläsa både två- och tredimensionellt samtidigt, etcetera. En del av de fenomen som apparaturen åstadkommer är väl kända i den artistiska magin.

En oerhört rörande sak är en stor, ensam ögonglob som rör sig med pupillen likt en gapande, slukande mun. Framför den kommer jag att tänka på människolivets biologiska skörhet och mitt seende i världen; jag ser vad jag vill se och jag ser vad som vill bli sett.

Hela utställningen fick mig att tänka på Platons grottliknelse; ett skuggspel från grottöppningen som väntar på att bli tolkat av oss där inne i grottan. Eller var det en lek, ett litet tivoli med magiska spegelvärldar? Tja, både och skulle nog utställningskommissarien kanske svarat för att inte avvisa någon möjlig upplevelse och dessutom slippa få avsikten granskad.

Vad är det här för sorts konstart egentligen?

Ta Lars Vilks som exempel; han har gjort något som ytligt ser ut som linjeteckning (Mohammed) eller skulptur (drivved på havsstrand), men hans konstnärliga avsikt har varit att problematisera, gestalta och utvidga innebörden av begrepp som yttrandefrihet respektive äganderätt.

Alltså en ny ansats, en ny konstgenre som vill vidga vårt sätt att tänka. Den vill påstå saker som föregriper och uppmärksammar långt innan det systematiska politiska eller vetenskapliga tänkandet gör det. Man utnyttjar emellertid ironiskt nog tanke- och framställningssätt som är antika; symboler, allegorier, parallelliteter, sagor, metaforer och annat som är känt från metafysik och alkemi.

Det här nya härstammar ursprungligen från det så kallade modernistiska genombrottet i konsten under tidigt 1900 tal, ett intresse för människans omedvetna och okända kapacitet. Surrealismen blev en stark och omfattande kulturrörelse som fortfarande bär modernismen och med Frigörelse som mål, både den enskilda och den samhälleliga.

Bland de första yttringarna inom måleriet var Picassos och Braques undersökningar av seendet; i en målning kan man återge flera synperspektiv samtidigt, men inte inta dem i verkligheten. Det kubistiska måleriet vidgade begreppet bild och den utvidgade innebörden av begreppet ”att se”. Efterföljarna gjorde kubismen till en tröttsam stil, pionjärerna gick vidare till annat.

En av dem som tidigt fattade att den kubistiska målningens verkan framförallt möter förståndet och framkallar en idé, ett mentalt fenomen, var kubisten och surrealisten Marcel Duchamp. Han blev den som sedan utvecklade det hela bort från måleri och skulptur till en egen konstart, som i 1960-talets popkonst fick det förenklade men stora populära genombrottet då man lyfte ut, citerade, vardagsföremål (Brillo-boxen, Campbells tomatburk) eller andras konstverk (Mona-Lisa, Marilyn Monroe) och gjorde dem till föremål för en lekfull, intellektuell reflektion.

Denna senmodernistiska genre kallas i dag för konceptuell konst, det vill säga konst som förnyar och utvidgar innebörder i kända begrepp och gör det på ett överraskande, ibland kanske lite för vitsigt, sätt. Konceptkonsten har inte mer med måleri än med musik att göra, en egen konstart helt enkelt, som ytligt sett kan se ut som poesi, skulptur, måleri, musik eller dramatik, men vanligtvis uppträder som installationer, video- och andra performances med mera. En ny realism som svävar ovan den gängse realismen och har de realistiska iakttagelserna som objekt; surrealism. Inte att undra på att rörelsen har fått stora vetenskapliga, politiska och konstnärliga pretentioner och att dess anhängare stundtals gripits av svårartat högmod, som kejsaren i sina nya kläder och ibland drabbats av galenskap, som Dali och Artaud.

Jag har en allvarlig invändning; att många konceptkonstnären ställer sig vid sidan av livet, inte deltar i det, inte brottas med den röra som är allas, utan ägnar sig åt pseudovetenskap på de områden som vetenskapen ännu inte har tagit sig an. Konsten är fri men ansvarig inför människan på ett annat sätt än vetenskapen.

Text och foto: Olov Rasch

• VERKSTAD Norrköping

• 31 mars – 22 april 2012
  Brain Mountain
  Thomas Hämén
  video och skulptur

LÄNKAR
Thomas Hämén hemsida
Verkstad hemsida

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR