Litografierna från Österlen visar konstnärens kärlek till ett nära landskap, på väg att försvinna.

En ”Gammal man” blickar häpet tillbaka på sitt liv

Målaren Gunnar Larson ställer ut på det nya vackra galleriet NP33 på Saltängen i Norrköping. Det är en riklig, återblickande samling måleri från femtiotalet till i dag i olja, akryl och litografi. Galleristen Joakim Sander har av sin pappa övertagit en lång trofast relation till konstnären från Österlen.

I självporträttet ”Gammal man” blickar Gunnar Larson häpet och fundersamt tillbaka på sitt liv utan det högmod, se ”Språngmarsch”, som annars präglar oss mitt i livet. I ”Paret” och i ”Avsked” låter han ana avgörande dramatiska händelser, uppbrott, separation. Gunnar Larson älskar det österlenska  landskapet  och det böljande landskapet  med sin höga himmel besvarar kärleken; se bara ”Septemberljus”, ”Oväder” och ”Ravlundasvit” bland flera litografier. På senare år utvecklar han ett skickligt abstrakt rumsmåleri i några fina verk; ”Oro i rummet” och ”Abstrakt 2011” till exempel. Och mycket, mycket mer finns att se. Det stora, fina galleriet inbjuder till ett obesvärat och behagligt besök.

Jag blir förtjust, det är helt i min smak; den sortens måleri växte jag upp med på sextiotalet och då, som medsläpad tonåring, såg i gallerierna på Österlen. Motiven var oftast det öde landskapet, det ensamma huset, den i dubbel mening inneslutna människan. För mig var det ett djärvt måleri med endast två komplementära färgers alla toner i samma ljushet och med en enkel tydlig komposition. Det var magiskt av konstnären att inte bara göra sitt motiv åter synligt utan också göra något mer, något översinnligt med hjälp av färger och former. Något som omedvetet strömmat ner, eller gömt sig, i konstnärens själ och via penslar och färg breder ut sig på duken. Konstnären som schaman med duken som trolltrumma, en fetisch som väcker åtrån att få äga i original, att ta med sig hem från konstnären-idolen. Något obestämt för evigt. Så reagerar jag än idag inför vissa verk på utställningar. Märkligt, det har blivit ett vaneupplevande och en fråga om smak. Visst blir det till en avskärmning mot världen och den föränderliga samtiden? Visst!

Nu så här med tidsdistans kan vi se tydligare hur allt hade sin början med Cezanne, målaren som ställde staffliet inför samma motiv upprepade gånger och på ett närmast narcissistiskt sätt blev upptagen av att tvinga form och färg i sig, att uttrycka det väsentliga, att ersätta och bli själva motivet. Vid förra höstens stora Cezanne-utställning i Paris kunde jag själv se hur hans dukar med åren på grund av denna strävan blev alltmer ofullbordade, något som fascinerade den tidens yngre konstnärer, de som sedan blev modernismen-surrealismens pionjärer. Färg och form, konstnären som modern magiker med kraft att frigöra sitt och andras seende, målargeniet.

Den moderna konsthandeln föddes med dessa konstnärer som var beredda att leverera nya överraskande utseenden av samma motiv – Kom, se och köp det senaste måleriet på ”Kvinna med  hatt”! Ytan blev viktigare; makeupen, designen, modet, trenden och nådde sin fullbordan med att också konstnären själv, se Andy Warhol, önskade framställa sig som yta, tomt objekt, något att saluföra. Den modernistiske konstnären begick harakiri, förlorade sin magi och måleriet hamnade i kris, en självgenererad kris.

På galleri NP33 däremot står tiden stilla på ett vackert sätt.

Text: Olov Rasch
Foto: Olov Rasch och Ann-Charlotte Sandelin

• NP33 Norrköping

• 14 april – 9 juni 2012
  Gunnar Larson
  Retrospektivt
  Målningar och grafik

LÄNKAR
NP33 hemsida
Gunnar Larson Wikipedia

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL – KLICKA HÄR