Landskap i svart och grått med färgstarka utsnitt ur natur eller kartor. Målningen är Lotte Kölares favorit på minnesutställningen med faderns Nils Kölares verk.

”När jag tittar på pappas målningar
blir jag jättestolt”

Konstnären Nils Kölare kallades mycket: nonfigurativ målare, konkretist, kolorist. Hans dotter Lotte Kölare berättar att själv kallade han sig landskapsmålare. Hon kan peka på aningar av landskap, verklighetens eller fantasins, som tränger fram i glipor, eller rentav löser upp de stränga geometriska fälten.

Nils Kölare dog 2007. Året därpå visades en stor retrospektiv utställning på Konstakademin i Stockholm, planerad medan konstnären ännu var i livet. Utställningen på Galleri Dag Andersson har inte lika stora ambitioner men rymmer ändå utvalda verk från 1970-talet fram till 2006. Utställningstiteln är Minnen.

– Syftet är att visa upp pappas konst så att han, hans konst hålls levande, det är det allra viktigaste för mig, förklarar Lotte Kölare.

Den som till äventyrs vill hitta en utvecklingslinje har god hjälp av verkförteckningen, Lotte Kölare noterar alla årtal hon vet. Annars är det inte helt enkelt, med en sprittande och färgglad utställning som vittnar om god aptit på att pröva nya infallsvinklar.

Under sitt sista decennium tampades Nils Kölare med kvadraten, fylld med ränder på tvären, hans ”trasmattor”, eller med mindre kvadrater som fält eller som tunna linjer. Han släppte också in naturen, som mer eller mindre alltid funnits samtidigt som den hållits tillbaka, på nya sätt.; nu kan man se hur den angriper och löser upp själva gallren som gömt den. På utställningen visas också tre enkla vita verk med ett par svarta tecken – tre musikaliska anslag – närmare betraktat är det enkla vita inte fullt så enkelt utan består av fält i de ljusaste nyanser av grönt eller rött eller gult.

Minnen, i det här fallet konstnärens barndomsminnen, är Abels länga, här representerad av två målningar, båda med motiv som ögat direkt knyter till arkitekturens rumsindelningar. En av dem är långsmal, som en liggande bräda, målad vitt i vitt. Lotte Kölare berättar att fadern gjorde en motsvarande svart och dessutom en i glada färger.

– Han jobbade ju mycket med svärta, det är mycket typiskt för pappa faktiskt, kommenterar hon de olika färginslagen. Han ville inte kalla sig kolorist. Det är många som velat göra det, som trott att han haft någon färglära i bakgrunden men det är inte det han är intresserad av. Det har nog bara funnits där tror jag.

Vart nu Lotte Kölare vänder blicken i galleriet möter henne faderns verk. Hur känns det?

– Jag är jättestolt! Det är alltid så när man tittar på pappas målningar så blir jag alltid så stolt. Och egentligen vill jag inte göra mig av med någon. Men det går ju inte att det hemma allting och det är bättre att det kommer ut till folk som också får ha de här fina sakerna uppe på väggen.

– Sen är det så roligt att man kan se att han har så många olika stilar, att han utforskat så mycket.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• GALLERI DAG ANDERSSON Norrköping

• 21 april – 27 maj 2012
  Nils Kölare
  Minnen

LÄNKAR
Galleri Dag Andersson hemsida
Om Nils Kölare på Waldemarsudde hemsida

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157629881654257″]