Ovälkommet besök. Tatjana Šojić hälsar på Admir Glamočak som brutit armen vid en bilolycka.

Kvinnan, katastroferna och männen

Vi och de. För att överbrygga var jag på plats i god tid och fick klicka mig igenom de engelska powerpointtexterna som skulle projiceras på fonden under föreställningens gång. Fnissade mig igenom replikerna som gav en tydlig bild av man möter kvinna, det gnisslar rejält från första början, inte minst sedan han upptäckt att hon kraschat hans bil.

– Nu är de på sjukhuset, förklarade min ciceron, och ändå lite senare: Nu är de i fängelset.

För det som inte står i manus utan inträffar mellan scenerna är bilfärden från badstranden som för Brunos del slutar på sjukhuset och får en rättslig fortsättning. Hur han hamnar på mentalsjukhuset får inte sin förklaring, ett nervöst sammanbrott skulle inte förvåna mig.

Det är kvinnan bakom allt, bakom ratten, bakom det falska vittnesmålet i rätten, bakom idén att Bruno ska döda Evas man Mario, eftersom hon retar sig på hans slipsar och att han skalar äpplen innan han äter dem.

Kort sagt, Umri Muski är en allt mer skruvad komedi om kvinnan, katastroferna och männen. Med konventionell syn på könen; om kvinnan inte är dygdig så är hon en listig och manipulativ varelse som gör mannen till sitt offer. Den kvinna som inte är oskyldig är straffbar.

Men varför krångla till det med genusperspektivistiskt gnäll? Även Gertrud, Hamlets mor byter sängkamrat och straffas varje spelkväll på Östgötateatern just nu. Redan Klytaimestra, ja vad vore världsdramatiken utan Lady Macbeth och hennes systrar som tar för sig, bedriver otukt och anstiftar ond bråd död? Kanske det uppmärksammade (läs hatade) SCUM manifestet, som TURteatern spelade i Stockholm i höstas, är den ultimata kvinnokomedin?

Jag förstår ju inte vad de säger men märker av den språkkunniga publiken att poängerna trillar in, fler än mina fniss, skådespelarna har uppenbarligen tajming. Utan att behöva bekymra mig om vad jag hör ser jag ett fysiskt utspel som tar tillvara varje möjlig effekt och lite till. Efter ett tag lär man sig att de sista 30 sekunderna av varje scen speedas upp i tempo och uttryck – utom kärleksscenen som är både vacker och tokig med en klämd pormask som klimax.

Tatjana Šojić som gestaltar Eva har en intensiv mimik, hon bär dessutom en fånig solhatt på stranden. Och i övriga scener byter hon från den ena klänningen efter den andra, alla i samma snygga ärmlösa 1960-talsmodell, från ljust grön till vit till grå till röd…

Admir Glamočak, som spelar den unge Bruno, utnyttjar sin vassa profil, spärrar upp ögonen och stilar med enhandsarmhävningar på stranden fast den begåvade skådespelaren själv närmar sig de 50. Hans motståndare, om man får säga så, den äppleskalande Mario spelas av Senad Bašić. Rollen är något mindre, men på publiken märker jag att även han vinner på poäng.

Med så många föreställningar sitter replikerna som en smäck. Men inte alla, för här ges utrymme för improvisation, jag ser när den suddiga engelska textremsan inte lyser längre, och hör det. Då skrattar den fulltaliga publiken på Skandiateatern extra högt. Nästan så skådespelarna fnissar till när de försöker sätta varandra på pottkanten.

Det är också Admir Glamočak som regisserat föreställningen, som vid det här laget passerat 200 spelningar på hemmascenen, Kamerni Teatar ’55 i Sarajevo. Teatern har sin historia och uppsättningen har sin; Umri Muski är en del av berättelsen om uthålligheten och kampen för Sarajevobornas bevarande av kultur, civilisation och medmänsklighet under belägringen under inbördeskriget under första halvan av 1990-talet. Att se Umri Muski om så på Skandiateatern i Norrköping är kanske fortfarande en (o)politisk handling för rätten att vara människa. Eller så är det bara en kväll på teatern i goda vänners lag, en fläkt från världen som den var förr, och med några av hemlandets mest populära skådespelare.

Tänk, hade det är varit en amerikansk eller brittisk pjäs hade den nog översatts och spelats på en privatteater för länge sedan. Nu får vi den som gästspel på originalspråket. Tur för mig att Bosniska föreningen arrangerade Umri Muski, eller Die Hard som den engelska titeln lyder tillsammans med KariN, Kulturarrangörer i Norrköping.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• SKANDIATEATERN Norrköping

• Söndag 22 april 2012
  Umri Muski / Die Hard
  av Aldo Nikolaj
  Regi: Admir Glamočak
  • MEDVERKANDE
    Admir Glamočak
    Tatjana Šojić
    Senad Bašić
• Gästspel från Kamerni Teatar ’55 / Riksteatern
  Arr: Bosniska föreningen och KariN

LÄNKAR
Kamerni Teatar ’55 hemsida
KariN hemsida

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR