[flickr]http://www.flickr.com/photos/kultursidan/6395532749/[/flickr]
Finn Vinter och Kristina Levin vid pressvisningen av Men pappa då hösten 2011.
Men pappa då tar Åt skogen produktion till Fårö
Funäsdalen 1999. Ett plakat i slalombacken.
”Finn Vinter kontakta receptionen!”
En verklighet tar slut, och en annan tar vid.
Den utan pappa Håkan.
Under Bergmanfestivalen och talangdagarna på Fårö, sista veckan i juni, kommer Kristina Levins och Finn Vinters kortfilm Men pappa då att representera Region öst. Filmen, som fragmentariskt dels blickar bakåt till den där dagen vintern 1999, tar även med tittaren till nuet och frågan ”vad hände sen?”
Sorg vid ett dödsfall är för det mesta en väldigt privat angelägenhet. När personen ifråga har begått självmord tillkommer en rad faktorer. Frågor utan självklara svar, funderingar, skuldkänslor och inte minst en tomhet som kan vara svår att förklara. Vissa saker behöver tid innan de är mogna att tas upp till ytan igen, och det är under en universitetskurs, nästan tretton år senare, som Kristina och Finn börjar fundera på att göra en film om det tabubelagda ämnet självmord, med utgångspunkt från Finn och hans familj och hur de upplevde händelsen.
De funderar. Vad vill de lyfta fram? Vilka ska medverka? De har redan påbörjat arbetet när Finn ringer familjen och berättar vad de ska göra. Reaktionerna är mestadels positiva, och speciellt för systern Tilde, som bara var tretton år då pappan dog, blir filmen en angelägenhet. Genom kameran tas steget tillbaka i tiden, och Finn står åter där i skidbacken. Via samtalen växer bilden av pappan upp på nytt. Familjen lägger ett gemensamt pussel av den person som de alla har sin egen bild av och delar med sig av sina respektive minnen. Det som någon minns in i minsta detalj, minns någon annan inte alls.
I slutskedet av arbetet spretar projektet. Råmaterialet växer allt mer. Hur ska de kunna sovra och sortera bland allt? Vad är egentligen essentiellt att ha med? Var går gränsen för vad som är för privat i en film som går så nära och hand i hand med skaparna av den? Det är delvis en känslomässig berg och dalbana, delvis ett arbete som allt annat.
Finn och Kristina får hjälp med klippningen av Axel Danielsson, när de fastnat. Slutprodukten görs i två olika versioner. En på 29 minuter och en längre på 37 minuter, för att kunna passa in i olika format och sändningsutbud. Det görs även en liten trailer, som via Eastwoodfilm finns tillgänglig på bland annat YouTube. Finns speakerröst i trailern berättar sakligt och lugnt kärnan i filmen: den 23e februari 1999 känner pappa Håkan att han inte orkar mera, och hänger sig i den grå boden ute vid sommarstugan.
Filmen blir i slutänden en katharsis för familjen. Det som förut varit tungt, har blivit lättare att tala om. Frågor har fått svar, om än kanske inte de som var förväntade, men med en förståelse för vad som hände.
Att det blev just kortfilmsformatet till projektet var ingen slump. Både Kristina och Finn lockades av den friare arbetsformen och att man kunde ta ut svängarna på ett helt annat sätt än i långfilmer eller renodlade dokumentärer. Filmen, som de hoppas kunna visa på flera festivaler än de i Göteborg, Stockholm, Norrköping och nu på Gotland, har burit med sig ökad kunskap och inspiration och idéerna inför framtiden är många.
För tillfället har deras företag Åt skogen produktion en rad beställningsjobb, och senare i sommar kan man hålla utkik efter Kristinas och Finns expertutlåtanden till Flimmers filmvisningar.
Text: Ann-Sofie Alm
Foto: Ann-Charlotte Sandelin
Filmstill: Åt skogen produktion
LÄNKAR
Åt skogen produktion hemsida
Fyra fantastiska kortfilmer får premiär på Cnema reportage Kultursidan.nu 25/11 2011
FLER BILDER FRÅN MEN PAPPA DÅ – KLICKA
[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157628427533027″]