Kurr, det är mitt liv det. Och karlar. Marina Anderssons Malin lever ett spännande liv.

Malins bestyr med karlar och supar en stark tråd i spelets väv

(Alkohol-)romantik, sång och en skurk bland alla andra krumelurer är vad som krävs av ett äkta folklustspel. Som Gideon Wahlbergs Söderkåkar som blev synonymt med genren tack vare Sveriges televisions filmatisering år 1970. Inte någon av den populäre teatermannens pjäser är så intimt förknippad med Söders höjder och Stockholm som just Söderkåkar.

Söderkåkarna står kvar högt på Söders höjder i Stockholm även på Forsemanska gården i Söderköping. Där bor bröderna Jonsson, Johan och Erik, på samma gårdsplan men i var sitt hus. Affärsmannen Erik, som numera heter Jaeson, bor i det lite finare huset och hans hustru Aurore är också av en finare sort, åtminstone om hon får bestämma. Vilket hon också gör – över maken, systerdottern Maj-Britt, hembiträdet Malin och sitt klädkonto. I det enklare huset bor murarbasen Johan och Hanna och deras vuxne son Albin, som hjälper pappan i hans arbete men också studerar.

Det är tidigt i juni och allt ska hända i brytningstiden mellan vår och sommar, mellan gamla tider och det nya folkhemmet, mellan öde och fri vilja. Konkursen står för dörren. Erik Jaesons herrbutik är fin på Söder men inte lönsam nog för att försörja fru Aurores begär efter lyx och flärd.

Just de här junidagarna händer det mycket i Söderkåkar. Albin pluggar in i det sista inför examensproven, hembiträdet Malin får ytterligare en matfriare, och Maj-Britt uppvaktas av lånehajen Davidsson. Men tycke har redan uppstått på annat håll.

Kommer vi ihåg något av Söderkåkar från tv är det Monica Zetterlunds: ”Ja, se karlar, det är mitt liv.” Marina Andersson spelar hembiträdet med fart och krusiduller. Hon inte bara kuttrar med poliskonstapel Karlsson (charmant gestaltad av poliserfarne Stefan Sonestig) utan uppvaktas snart av ännu en uniformerad tjänsteman, brevbärare Olsson (Jonas Elimää är ny i sammanhanget och dubblerar i en liten advokatroll).

Snart blir det kurr, knytnävskamp, till Malins lycka. För ”kurr, det är mitt liv”, som hon säger. Om det nu inte bara är dagens sup, listigt gömd i den fågelholksliknande brevlådan, herrarna tampas om. För att vara en bifigur lyser Malin fram som en stark karaktär, hennes bestyr med karlar och supar blir en stark tråd i spelets väv.

Sång hör folklustspel till. Sämst men fyndigast trevar sig Johan fram på dragspelet för att hitta ”nya” melodin Svinnsta skär. Kväsarvalsen kan alla bättre, men så är den gammal också, från 1898.

Ju mer erfarna skådespelare desto roligare och tacksammare med en eller två droppar överspel, inte minst i birollerna. Lars Fredman spelar en jovialisk Larsson, som också han lyckas knipa åt sig en och annan sup. Medan Carola Fogelgrens Jana Larsson är ett riktigt hiskeligt huskors. Michael Björkman spelar procentaren Josefsson, med en stil som kolliderar skarpt med det redliga folkhemmet (på ett annat plan ser vi tyvärr hur Wahlberg skriver vidare på antisemitisk teatertradition och ställer upp evig judisk girighet mot svensk hederlighet).

På ett mellanplan hittar vi bröderna och deras hustrur. Björn Hedins bekymrade Erik är korrekt intill snustorr, medan Britt Jacobssons fru Aurore är en självupptagen och osympatisk krumelur, som dock kan fostras till det bättre. Deras inbördes relation ser vi inget av, medan vi däremot får oss mycket till livs av värmen mellan Johan och Hanna Jonsson, Annika Knutssons Hanna är en mycket sympatisk person medan Stephan Grönroos skickligt startar i söderkisen och växer till en hel människa.

Sedan kommer vi till det bekymmersamma, en kombination av dramatik, tradition, skådespelarerfarenhet och regi. Det unga paret, Maj-Britt och Albin, ska bara vara snälla och hyggliga. Det blir tamt och sången är väldigt svag, till nackdel för pjäsen som lägger dramaturgisk vikt vid det unga parets sång. Mycket mer sångträning krävs och mer stödjande och innovativ regi behövs! Som det nu är upplever jag att Carolina Jacobsson och Viktor Hedman har övergivits, och att kapellmästarinnan kommit in för sent. Kanske också att en och annan sång borde transponeras till Jacobssons röstläge. Så var det sagt.

I övrigt är det bara att njuta. Solen skiner på Forsemanska gården och publiken ser bra. Gardera med egen sittdyna, filt och regnplagg, inte paraply.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• FORSEMANSKA GÅRDEN Söderköping

• 27 juni – 14 juli 2012
  tisdag – fredag kl 19, lördag – söndag kl 17
  Söderkåkar
  av Gideon Wahlberg
  Regi: Stephan Grönroos
  Kapellmästarinna: Fiorella Billfedt
  Arr: Folklustspel i Söderköping
  • MEDVERKANDE
    Björn Hedin, Britt Jacobsson, Carolina Jacobsson (familjen Jaeson)
    Stephan Grönroos, Annika Knutsson, Viktor Hedman (familjen Jansson)
    Marina Andersson, Stefan Sonestig, Jonas Elimää (hembiträde med kavaljerer)
    Lars Fredman, Carola Fogelgren (vännen Larsson med huskors)
    Michael Björkman (sliskig typ)

LÄNKAR
Nicim production hemsida
På gång info
Köttbullar & teaterliv gläder i Söderköping bildreportage Kultursidan.nu 30/6 2011
Gamla och nya synder recension Kultursidan.nu 8/7 2010

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR