På den stormande våg. Prospero spelas av Per-Johan Persson.

Teater som en-mans-tragedi med full ensemble

Tänk om det är så att Stormen bara är en fantasi – vad kan utlösa en sådan virvelstorm i en mans inre? Att dottern dör? Må så ske. Regissören Magnus Munkesjö är inte den första att tänka i banorna att William Shakespeares Stormen är ett drömspel men kanske han är den som följer tanken allra längst, prövar textens konsekvenser och finner att den håller. Det lustfyllda och skarpa sagospelet går under och en djup tragedi uppstår i dess ställe.

Stormen inleds med att Prospero berättar för sin dotter Miranda att han egentligen är hertigen av Milano och att de tolv år tidigare fördrevs av hans makthungrige bror. Sedan dess har de bott, strandsatta på ön.

Strax brakar ovädret lös. Ett ensamt fartyg piskas av vindarna, kaptenen ropar ut sina order från bryggan, åskan dånar. På stranden lyfter en man ett litet skepp i sina händer, kanske en flaskpost med trasigt segel. Det lyser inifrån, som magi.

En rutig stickad väst, en löst knuten fluga antyder en man som varit med om bättre dagar än den gråslitna stranderemit publiken ser nu. Han har burit sin svårt sjuka dotter och lagt henne ner försiktigt, skjutit ett bylte till stöd under huvudet. Hon hostar, näsduken fläckad av blod. Mitt i sagan om hur han var en hertig och hon hans älskade dotter, omhuldad som en liten prinsessa, blåser det upp. Han hittar ett leksaksskepp och dras in i sin fantasivärld, ”Pappa”, ropar hon, ”pappa!” men han lyssnar inte förrän det är försent. Miranda dör, utan ord, för döden är ordlös.

Då går skeppet i kvav, dess besättning och passagerare kastas i havet. Alla överlever, i små grupper som styrs åt olika håll av den trollkunnige Prosperos tjänande andar, främst den mäktiga luftanden Ariel. Äntligen ska Prospero få sin upprättelse men först ska passagerarna, just brodern och hans lierade, Neapels härskare, pinas. Och hans dotter…

…men hon lever! Hon är frisk och glad! Jessica Petersson trippar med vippande kjol och korkskruvslockar, en oskuldsfull och omkomplicerad dotter.

Teatersällskapet Shakespeare på Gräsgården prövar med Västra vallen, en hangarliknande lokal inne i Vadstena slotts murverk, sin tredje spelplats. Som så ofta förr sitter publiken på tre sidor om scenen, denna gång mer symboliskt än tidigare, ett skeende kan ha olika perspektiv. Medan publiken slussas in och tar plats sopar en man in sanden mot stranden som utgör scenen. Lite längre bak ett hem utan väggar, kanske en ilandburen flottbrygga, med fåtölj och böcker i en låg bokhylla. Ovanför sträcker en träpir ut sig, med kulörta lyktor, släckta.

Mannen är Caliban, öns egentlige arvtagare, son till den häxa som härskade här. Klädd i åtsmitande skinnbyxor, knähöga stövlar och en ful långhårspäls gestaltar Andreas Forner Linder med lågande intensitet en kränkt och förslavad Caliban.

Det handlar alltså, som så ofta i Shakespeares dramatik, om makt på olika nivåer. Den falske hertigen har tillskansat sig en plats som inte är hans. En annan härskare hotas av ett liknande öde. Om två narraktiga typer varav den ena upphöjs till gud av en som inte vet bättre. Alla är de nu i hertigens våld genom luftanden Ariel, gestaltad av Amina Al Fakir Bergmans värdiga homästare, som genom att spela sin herres maktspel hoppas förtjäna sin frihet.

Ljuvt och lustfyllt är mötet mellan prins Ferdinand och Miranda. Men snart blixtrar det förbi, för att pröva kärleken tvingar Prospero drottningen av Neapels son att släpa tunga stockar.

Scenväxlingarna blir i Magnus Munkesjös regi till nya infall i en alltmer förvirrad mans fantasi. Prospero driver på, hejdar sig mitt i tankegången, ändrar och styr i ett allt vildare förlopp. Är han inte på scenens strand går han uppe på träpiren och liksom mumlar fram händelserna som utspelas nedanför. Det är en njutning att se Bengt Anderbergs djärva översättning ännu djärvare levandegjord. Så ska Shakespeare spelas, mot texten men utan att våldföra sig på den.

Och liksom Shakespeares uppsättningar ofta tryfferades med musik och sång får musiken plats även här. Störst utrymme ges andarna som spelar stråke, Glenn Franssons kontrabas i Edgar Meyers Duo for Cello and Bass liksom hans egen Magic signerar första akten i stark sorgesång. Andra akten karakteriseras mer av sånger, och de grå andarna som i början enbart är tysta grå tjänstevarelser blir till en rytmorkester, kanske inte fullt av karibisk typ, även om det växer diskreta koraller à la Pirates of the Caribbean-light, på de lergrå kostymerna. Aminah Al Fakir Bergman är även sångare men framför allt en skicklig cellist.

Nog stämmer det med drömmens logik när rollerna dubbleras, alltmer uppenbart. Oscar Skagerberg spelar både Prosperos hertigbroder Antonio och den unge prins Ferdinand. Henrik Gustafsson är såväl den kronlöse Neapelbrodern Sebastian som sjömannen Stephano, han som häller alkohol i Caliban och därmed upphöjs till dennes gud och hämnare. Jonas Granström, den hederlige Gonzalo kläs på scenen om till fegisen Trinculo.

Endast Drottningen av Neapel är fast i sin gestalt, som om Prospero inte kan komma på något mer att använda henne till. Kerstin Steinbach snubblar med högklackade skor i sanden och sörjer sin drunknade son prins Ferdinand. En mycket levande parallell till den Prospero som måste gå omvägar i förvirringens drömrike innan han kan möta sin egen sorg. Per-Johan Persson gör ett mästerligt porträtt av en riddare i smutsiga underkläder.

På ett högre tolkningsplan förvandlas spelet även till ett spel om människan, som tillskansat sig all världens rikedomar och förött dem. När barnen dör före fäderna är spelet förlorat för alltid.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Helena Törnqvist

• VADSTENA SLOTT Vadstena

• 7 juli – 4 augusti 2012
  vardagar kl 18, söndagar kl 15
  Stormen
  av William Shakespeare
  Översättning: Bengt Anderberg
  Regi och bearbetning: Magnus Munkesjö
  Scenografi och kostym: Anna Sigurdsdotter
  Mask- och perukdesign: Maria Morgell
  Musik: Edgar Meyer, Glenn Fransson, Aminah Al Fakir, Tomas Andersson Wij m fl
  Produktion: Shakespeare på Gräsgården
  • MEDVERKANDE
    Per-Johan Persson, Jessica Petersson
    Aminah Al Fakir Bergman, Andreas Forner Lindal
    Glenn Fransson
    Kerstin Steinbach, Henrik Gustafsson, Oscar Skagerberg, Jonas Granström
    Linnea Redblad, Arvid Westberg, Daniel Andersson, Ivar Björling, Oswald Svenaeus, Caroline Wallberg, Emil Johansson

LÄNKAR
Shakespeare på Gräsgården hemsida

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157630494765414″]