Samtal över avstånd. Maggan och Nadja har svårt att nå fram till varandra. De spelas av Sylvie Lindblad och Ann-Sofie Engström.

Svårigheter i islossningens tid

Det är andra gången jag ser premiären av Vinterkappor och nattviol, nu är det nypremiär. Åter möts de fyra vännerna för en helg i en hyrd stuga vid havskanten. Alla känner inte varandra men Mia känner alla och ser fram emot en myshelg. Pjäsens ram samlar hennes minnesskärvor i kronologisk följd men det är inte hon som står i centrum.

Allt, nästan, ligger i replikerna. Det finns en tillit till mötet i rymden mellan scen och publik. Regissören Olov Rasch har inget behov av att illustrera detaljer eller bygga kulisser.

I Himmelstalunds brunnssalong hänger vita våder ner från taket, som sommargardiner. En effektfull markering av gränsen mellan det som är utanför och det som är innanför, snart tränger vi djupare in i föreställningen – våderna hissas ur synfältet. Ett par stolar, en soffa, en trappa och ett stort bord som kan flyttas och genast förvandlas till … säng, …brygga …

Det är i islossningens tid, vinterkapporna är på men åker snart av. Det gnisslar och skaver mellan fyra olika personligheter. Konstnären Sissel har lätt för att känna sig utanför. Nadjas ekofeministiska besserwisser kan blir påfrestande och varför ringer Maggans man så ofta? Konstellationerna växlar spelet igenom, det är sällan alla fyra möts samtidigt. Det gör att publiken stundtals vet mer än rollfigurerna. Ändå överraskar vändningarna, inget är så enkelt som man först tror: varken frågorna eller svaren.

En nyckelscen är sent på kvällen efter en dag då egentligen inte mycket har hänt. Kvinnorna har tagit stugan i besittning och fördelat sängplatserna, gått ner till stranden och ätit middag. Nu samlas de och Sissel berättar sagan om Riddar Blåskägg, vars unga hustru gjorde en obehaglig upptäckt i källaren. Strax före berättelsens upplösning och lyckliga slut ringer Maggans mobil.

Stine Hee har skrivit en pjäs om hur stora avstånden är mellan oss individer, det som kallas för den existensiella ensamheten. Men hon och ensemblen visar också hur den kan överbryggas, genom att man lyssnar på riktigt. Släpper beskäftigheten och möter med försök till förståelse. Då lossar isen, då doftar nattviolen.

Intressant är iakttagelsen att det är barndomsvännerna Mia-Nadja-Maggan som känner varandra minst, kanske de fastnat i sina roller tidigt, medan de vuxna vännerna Mia-Sissel redan från början är öppna för varandras skörhet.

Roligt är att se hur jämspelta skådespelarna är, de fyller de ursprungligen endimensionellt skrivna kvinnorollerna med liv. Själva spelstilen bryts ibland, dikt och sång, rentav dans. Kerstin Grantzelius cellospel ackompanjerar föreställningen, understryker och förstärker stämningarna.

Det är en annorlunda föreställning, högst sevärd. Även av män.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Maria Qvarzell

• HIMMELSTALUNDS BRUNNSSALONG Norrköping
• Sommaren 2012
  7 – 14 juni, 21 – 30 augusti, 5 – 7 september
  Mat (tapastallrik) och musik med Tonarvet (försommar) / Erik Wallsten (sensommar) kl 18.30
  Föreställning kl 19.30
  Vinterkappor och nattviol
  av Stine Hee
  Regi och bearbetning: Olov Rasch
  Scenografi: Andrew Jones, Olov Rashch
  Musik: Jens Malmsten, Kerstin Grentzelius
  Koreografi: Johanna Räty
  Ljus / Video: Joel Askling, Isidor Jones, Johannes Rasch
  Arr: Norrköpings teaterkompani
  • MEDVERKANDE
    Malin Berglund
    Ann-Sofie Engström
    Sylvie Lindblad
    Ingrid Loeld Rasch
    Musiker: Kerstin Grentzelius

LÄNKAR
Norrköpings teaterkompani hemsida
Vinterkappor och nattviol blir sommarteater reportage Kultursidan.nu 5/6 2012

FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157631317340276″]