Porträtt. Bortglömd och Lycksalighet av Mattias Sammekull.

Provocerande studier av klassiskt snitt

Jag förstår att jag börjat i fel ände när jag kommer fram till slutet. Mattias Sammekulls inledning är nämligen som en programförklaring till både det fantastiska måleri han hyllar men också till de lätt groteska gestalter han främst skildrar i sin grafik och studier.

Alltså vänder jag om. Börjar hos Porträtt av ung flicka, en parafras på Petrus Christus underbara målning från 1460. Men i stället för den smalögda unga skönheten som möter åskådarens blick är det en annan kvinna klädd i snarlika kläder och smycken och i ett liknande rum. Nära, men ändå inte samma. Det finns en grotesk air i hennes uttryck.

Nu vet jag att det främst är Rembrandt som Mattias Sammekull hyllar som världens främste målare. Fångad i vår egen tid har han sökt sig till kretsen kring den uppmärksammade och skicklige norske kitschmålaren Odd Nerdrum och ställt ut tillsammans med denne. Båda vill fånga hela människan.

Men Mattias Sammekull har ett eget språk. Han går i några porträtt nära det bakåtblickande, motiven kan vara senmedeltida till renässans. Oftare är de i ett tidlöst nu, ett avskalat och ofta sorgmodigt 1900–2000-tal. Målningarna glänser i ljuset, oljan gör dem svårfångade. Han återanvänder gärna gamla ramar, ett tillägg.

Hans gestalter, de flesta är kvinnor, bär alla på en berättelse, någon mer lättolkad som kvinnan med ringen på fingret och brevet kastat på golvet. Andra mer gåtfulla. Åter andra möter med budskap i blicken. Pojken som kallas Erövraren vilar handen på släggan vid en krossad lerkruka. En majsorm slingrar sig ut men pojken i skogen är mer busig än rädd, snarare prövar han åskådaren.

Det groteska – små kantiga ansikten, hängande bröst och förstorade händer och lemmar – finner vi mest i grafiken / teckningar och det han kallar för studier; i akvarell, gouache och akryl. Ögonen möter men uttrycket är svårtolkat. Titlarna bär och brister, väcker ofta fler frågor än lämna svar. Varför är kvinnan i den märkliga flygarhuvan(?) i Lycksalighet blind? Varför bär Helgonet dukar på huvudet? Varför dessa poser, ibland står kvinnan rakt upp och ner, ibland är det mer märkliga poser? Han söker de ögonblick som andra inte ser. Det är så långt ifrån det behagfulla, det normala man kan komma.

Jag tror att Mattias Sammekull ser mer hos människan än vi själva vill se. Hans studier är samtidigt provocerande och mycket spännande. Av kitsch syns inte ett spår.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• NP33 Norrköping

• 29 september – 13 oktober 2012
  Mattias Sammekull
  Måleri – grafik – studier

LÄNKAR
Galleri Sander / NP33 hemsida
Mattias Sammekull hemsida

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR