Citronte lättar.

Mellan liv och död på Kulturnatten

”Men varför måste du åka hem så tidigt?” undrar jag just när vi kliver på bussen, strax innan klockan slår nio lördagen den tjugonionde september. Vi har efter en heldag på Kulturnatten bestämt oss för att åka hem till mig, dricka te och äta rostade mackor istället för att vara kvar mitt i staden tills det blir ännu senare; och verkligen natt på riktigt. Våra fötter är trötta och ute i mörkret faller regnet. Min pojkvän som tagit sig till Norrköping med dygnsbiljett frågar mig om han kan åka med den, ska han bara visa den för chauffören nu? Och jag blir besviken när det slår mig att han säkerligen tänkt åka hem till Linköping med samma dygnsbiljett dagen därpå. Då hinner vi ju inte göra så mycket tillsammans på söndagen som jag tidigare föreställt mig.

Han mumlar något om att plugga, jag hör inte riktigt eftersom ljuden från folkvimlet som strömmar in tar över. Och när jag fällt ihop mitt paraply ordentligt ser jag honom vinka till mig från långt bak i bussen. När jag går dit ser jag en röd jacka med pälskantad luva ligga mitt i gången. Det hinner jag inte reflektera så mycket över innan han stiger fram med orden: “Vi kan inte sitta här, någon har spytt”.

En mörkhårig kvinna berättar högljutt att det är en fjortonårig flicka som druckit för mycket. Snart vet hela bussen. Min kille ber mig hålla i hans jacka och paraply så att han kan kolla till flickan. Någon har redan ringt ambulansen. Många undrar vad som ska hända med bussen. Ska den fortfarande åka eller måste man kliva av och ta nästa? Jag står med händerna fulla i lukten av spyorna och vet inte vad jag ska göra. Borde man inte försöka lägga tjejen i stabilt sidoläge? Jag ser hur hennes armar rycker i spasmer och det knyter sig i magen på mig. Hon ser helt borta ut och kan inte säga ett ord. “Stackars flicka”, säger flera, medan en kisande äldre dam irriterat frågar sig om ungdomar verkligen måste dricka så mycket.

När jag hör alla människors prat påminns jag om veckans föreläsningar på universitet. Det har talats om grupper och hur de skapas. Ett exempel som getts är när folk åker tunnelbana eller hiss och något tekniskt fel uppstår så att färdmedlet stannar av. Då plötsligt förvandlas alla individer – som egentligen kanske är helt olika och på väg till helt olika platser eller våningar – till en grupp; eftersom de har tvingats till en gemensam nämnare att kommunicera kring.

Den här situationen skulle nog falla i samma kategori, tänker jag för mig själv. Ett gäng från början helt skilda Norrköpingsbor påverkas alla av en och samma tjej. För de flesta är hon en främling, men de blir ändå bekymrade för hennes skull och börjar prata om det. Alla är inte lika omtänksamma, alla är väldigt olika. Men alla berörs vi ändå av flickan och hennes mående, på något sätt.

Starkast överlever, kom Darwin fram till i filmen Natural Selection 3D som Visualiseringscenter C visade tidigare under dagen. Så kommer flickan på bussen att överleva? Och om inte – vad säger det egentligen om henne eller oss andra? Vem vet vad hon har varit med om, vad som ledde till att hon hamnade här? Det är lätt att nedlåtande tänka på att falla för grupptryck – men samtidigt kan denna vilja och förmåga att tillhöra en grupp få människor att göra också gott. Tack vare det här får ju flickan till slut hjälp. När resten av resenärerna lämnar bussen för att ta nästa, blir hon ensam kvar i ambulanspersonalens kunniga händer. Hur hade det gått till, om inte person efter person reagerat?

På ersättningsbussen sitter jag tyst bredvid en främling medan min pojkvän står intill och klappar mig tröstande på armen. Jag känner mig ledsen när jag tänker på flickan och hennes okända familj. Jag känner mig ledsen när jag tänker på ett samhälle där fjortonåriga flickor känner behovet av att dricka sig redlösa. Hennes medvetslösa ansikte sitter fastklistrat på min näthinna. Jag ryser vid tanken på hennes ryckande kropp. Det var liksom som dödsryckningar; hon liknade en fisk som råkat hamna på land alldeles för länge. Hur mycket måste hon egentligen ha druckit för att ha hamnat i det tillståndet, undrar jag – eller var det kanske också någon annan drog med i bilden? Oavsett vad så gör det mig ledsen, och ännu ledsnare blir jag av vetskapen att denna ledsenhet är fullkomligt meningslös. Den hjälper absolut ingen.

På Norrköpings stadsmuseum såg vi tidigare under kvällen ett nyuppgrävt kranium från medeltiden. Alla ska vi en dag dö. Och fotoutställningen Handlare på Arbetets museum, Marcus Haraldssons projekt, visade personliga berättelser från utsatta människor i Afrika. Det finns alltid de som har det värre än vad vi har det här i våra svåra stunder. Titeln på en av utställningarna på Norrköpings Konstmuseum, Förnuft & Känsla, uttrycker de två komponenterna som vi alla mer eller mindre låter styra vad vi gör av våra liv efter förutsättningarna naturen gett oss.

Vi går hem till mig, jag och min pojkvän. Det har i sin helhet varit en bra dag i staden. När vi dricker vårt te och äter våra rostade mackor tänker jag inte på att han ska åka hem tidigt på söndagsmorgonen. Jag är glad för att vi har nuet tillsammans och ber i mitt stilla sinne för att den unga flickan har överlevt.

En vecka senare vet jag ingenting mer om henne. Men jag minns henne och hennes röda jacka med pälskantad luva som låg på bussgolvet, och jag hoppas innerligt att hon har det bättre idag.

Text och foto: Melinda Reyes Hiltunen

LÄNKAR
Naturligt urval – i naturen och på duken på C reportage Kultursidan.nu 2/10 2012
Begränsade handlare visar och berättar själva reportage Kultursidan.nu 28/9 2012
1900-talets huvudlinjer möter varandra på Konstmuseet  reportage Kultursidan.nu 14/6 2012
Bland gravar och lerskärvor i Kvarteret Mjölnaren reportage Kultursidan.nu 24/9 2012

FLER BILDER – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157631706185806″]