”Så jävla snygg”. Johannes Brost spelar huvudrollen i Avalon, en film som växlar mellan det seriösa, det lättsamma och det obehagliga.

Öga mot öga med det obekväma

Salongen Huvudrollen på Cnema är vacker. Den är stor, rymlig och går i cerise-lila toner. Det är måndagskväll och min tjejkompis har fått med mig hit till en av Flimmer Filmfestivals visningar, trots att vi nog egentligen borde plugga.

Jag tycker om att Avalon, som filmen vi valt att se heter, inleds med och i stillhet. Förtexterna får verkligen chans att synas på den becksvarta och tysta skärmen, genom att namnen kommer fram ett i taget, långsamt. Det skapar koncentration och förväntningar hos mig. Jag undrar: När börjar det på riktigt? Jo, när huvudrollsinnehavaren Johannes Brost visas. Han står och ser tankfull ut, också i tystnad; bara vindens susningar och havets brus hörs omkring honom. Denna man, som i filmen kallas Janne, står i en vacker naturmiljö och stämningen är allvarlig. Det verkar bli seriöst, det här.

Men plötsligt blir det istället mer lättsamt. Det ges nämligen en rundtur på knacklig engelska med tydlig svensk brytning, så kallad “svengelska” – och jag tänker tillbaka på den informativa texten som jag läste innan filmen. Den sade att Janne var festfixare. Jaha, nu ska han visa någon sorts turistgäng festområdet, tänker jag.

Men dialogen och samtalen fångar inte mitt intresse, så jag sitter istället och funderar på hur lite jag sovit i natt, att jag är trött, att jag borde plugga när jag kommer hem och andra triviala saker som att skådespelarna är ovanligt rynkiga; vad ovan man är egentligen att se rynkor på film när man vanligtvis mest ser på hollywoodproduktioner – kanske missar jag därför något verkligt viktigt här. Jag är inte säker på om det beror på mig, eller en brist hos filmen, att jag aldrig riktigt greppar vad karaktärerna har för relationer till varandra. Är de ens turister?

Jag har av förhandsinformationen i Flimmer-häftet förstått att Janne ska ha en syster, men min upplevelse under filmens gång är att kvinnan han verkar stå så nära är någon han har ett romantiskt förhållande med. När hon (Leonore Ekstrand) efter konverserandet som jag funnit osammanhängande och ointressant frågar honom om hon inte borde köpa ett nytt nagellack för en gångs skull, märker jag hur även övrig annars tyst publik omkring mig liksom “vaknar till”, med ett litet fniss. Det är den roligaste kommentaren som någon i filmen sagt hittills – och hur kul låter egentligen det?

Alldeles i början är filmens tempo långsamt med snyggt stämningsfulla scener, men ganska snart blir scenklippen kortare och hackigare. Det här ger en mer dokumentär och kanske autentisk känsla som jag ursprungligen inte väntade mig. Det blir nästan som att följa några människor som verkligen skulle kunna vara riktiga – även om de inte verkar så väldigt spännande är de i alla fall trovärdiga.

Berörd blir jag först när olyckan sker. Janne råkar ha ihjäl en person. Man får se dennes blodiga skalle, och det är skickligt gjort. Blodet ser verkligt ut, personen alldeles livlös. Chocken känns i min kropp – jag kan med lätthet leva mig in i Jannes förstummelse över att ha tagit ett liv. Men hur han hanterar det blir svårare att sätta sig in i: han väljer utan större överväganden att gömma liket.

Stundvis tycker jag att skådespelarna spelar mer som jag är van att se dem göra på teaterscenen än på filmduken, alltså lite överdrivet dramatiskt. Men som verkligt starkt upplever jag mötet med den dödes anhöriga.

Ständigt finns en känsla av obehag med i bilden, för det finns möten som man inte vill vara med om. Man vill för det första inte döda någon oskyldig – och om man nu råkar göra det vill man inte veta att den här personen faktiskt har varit just en person, med personlighet, betydelse för andra människor och ett liv med innehåll. Janne undviker den obekväma sanningen samtidigt som han står öga mot öga med den. Hur länge kan något sådant fortgå?

Ett tydligt inslag av eskapism är en av grundstenarna i berättelsen. Jag tycker det känns olustigt att ena stunden vara mitt i de allvarliga scenerna där det handlar om liv och död, och nästa hamna mitt på dansgolvet i ett disco med dunkande musik. Det känns olustigt att inte kunna slå bort den obehagliga känslan medan den glada musiken skapar lust till dans. Förvirring uppstår och är svår att skaka av sig.

Är jag som 20-åring för ung för den här dramathrillern? Någon i salongen gäspar och den medelålders kvinnan bredvid mig drar in luft på ett ansträngt sätt – den olustiga känslan verkar inte sitta i bara mig. Hela tiden undrar jag ändå om det är någonting jag missar. Vad vill egentligen regissören Axel Petersén säga, mer konkret? Och varför filmas bilvägar så mycket? Varför är filmen så tyst i början men fylld av högljudd musik när handlingen väl kommit igång? För stämningar och kontraster, kanske – men inte riktigt i min smak.

Man ska dock veta att det är en speciell och flerfaldigt internationellt prisbelönt film sedan världspremiären på Torontos filmfestival 2011, och Cnema har ju trots allt väldigt trevliga salonger. Dessutom tyckte min kompis att Johannes Brost var “så jävla snygg”.

Text: Melinda Reyes Hiltunen
Foto: Norrköpings filmfestival Flimmer och filmbolaget

• CNEMA Norrköping

• 8 och 14 oktober 2012
  Avalon
  Regi: Axel Petersén
  Sverige (2011)

LÄNKAR
Avalons hemsida
Flimmer festivalprogram