Omaka par. Regissören vill inspirera till att se bortom ramarna, med fantasi och öppenhet.

En rörande och ömsint historia

Lycka till och ta hand om varandra. Så heter Jens Sjögrens regidebut som går upp på svenska biografer om ungefär en vecka.  På Norrköpings filmfestival visades den fredagen den 12e november, med ett efterföljande besök av regissören.

Filmen handlar om Alvar, en gammal och mycket ensam man. Efter hustruns död avskärmar han sig från världen. I sitt garage bygger han små världar av drömmar och minnen, där han kan gömma sig från skuld och smärta. En dag möter han av en slump 15-åriga Miriam, som liksom han själv faller utanför normernas ramar. De blir vänner och tillsammans bestämmer dig sig för att försöka inspirera den värld de inte riktigt passar in i.

Kombinationen äldre man och ung kvinna har vi sett förr, men det betyder inte att den inte fungerar bra här. Regissören talar efter filmens slut om en vilja att få oss att se att se möjligheterna i otänkbara vänskaper, i fantasifulla sätt att se på världen.  Alvar och Miriam är omaka, men finner stöd i varandras egenskaper. Ingen av dem känner sig riktigt bekväm i sin livssituation; han är på väg ut ur världen och hon är på väg in i den. Tillsammans hjälper de varandra att hitta sin plats.

Filmen har ett drömskt tonläge, men med inslag av den vid det här laget typiskt svenska socialrealismen. Sjögren berättar att han uppskattar och ser upp till traditionen, men att han också tror att den gjort den svenska filmen kall. I sitt eget projekt ville han skapa något med värme, något som skulle beröra publiken djupare.

Karaktärerna i filmen är utmärkt spelade och ömsint regisserade. De lyckas ganska väl att undfly det schablonartade, och det finns ett djup och en trovärdighet i var och en av dem. En del är märkliga, en del är ledsna och en del är udda. Denna blandning av olika personligheter gör att filmen verklighet känns nära vår egen, men den lite drömska tonen hindrar det hela från att kännas alltför närgånget. Närgånget och naket kan vara bra, men för Alvars och Miriams historia hade det inte varit rätt. Det är helt enkelt inte den typen av berättelse.

Historien om Alvar och Miriam är rörande, och blir bara bättre och bättre  vartefter minuterna tickar. Det är lite som om att den inte riktigt vågar ta ut svängarna i början, men sedan blir varm i kläderna. I slutänden är det en väldigt fin historia, och Jens Sjögren lyckas väl i sin önskan att värma och beröra.

Vi har sett långt mer än tillräckligt med svensk film om poliser, mord och Stockholm i snålblåst. Film är ett sätt att närma sig verkligheten, ett sätt att försöka tolka den. Och eftersom världen är full av olika sorters mer eller mindre märkliga människor, så faller det sig naturligt att vi behöver närma oss den på olika sätt. Lycka till och ta hand om varandra uppmanar oss att ta vara på särdragen och att söka de oväntade relationerna.

Jag vill avrunda med Jens Sjögrens egna ord om att vi borde klättra mer i träd, ta hand om varandra och ta vara på alla våra autistiska särintressen. Det skulle troligtvis göra oss alla till bättre människor.

Text: Karolina Nilsson
Foto: www.flimmer.nu

• CNEMA

• 12 oktober 2012
  Lycka till och ta hand om varandra
  Regi: Jens Sjögren
  Sverige (2012)

LÄNKAR
Om filmen på sfi 
Om filmen på IMDB
Flimmers festivalprogram