Första mötet. Niklas Eriksson och Louice Ottosson gestaltar Roger och Josefin som hamnar i en destruktiv relation.

En mycket bra pjäs, på många sätt

En bra pjäs är så mycket mer än de där åttio minuterna i salongsmörkret. Den är vägen hem genom en svinkall oktoberkväll, när man går längs gatorna så tyst och tätsluten som möjligt för att känslorna inte skall tappa taget innan man kommer hem till anteckningsblocket.

Jag har precis sett Utanför mitt fönster på Teater Bråddgatan 34, en pjäs skriven av Mattias Andersson och regisserad och producerad av Carl Adam Tillberg (Angelworks). I rollerna, fyra till antalet, finns Louice Ottosson, Niklas Eriksson, Ingbritt Swanö Wiklander och Bawan Ahmad. En ganska blandad skara får jag intrycket av när jag läser programmet i efterhand. Olika bakgrunder och olika personligheter.

Pjäsen handlar främst om Josefin, 24 år gammal och en smula borttappad. Hennes liv tycks bara mala på, hon befinner sig i en svacka som är näst intill omöjlig att ta sig ur. Hon möter Roger, en tillsynes rätt märklig men rolig kille. De blir tillsammans, flyttar ihop. Bäddat för lycka. Men olyckan kommer smygande, som Josefin säger.

Olyckan kommer, som bekant, inte intrillandes hipp som happ utan kryper sakta tätt inpå. Hon vantrivs, mår dåligt, är olycklig. Träffar sedan av en slump Samir som städar på vårdhemmet där hon arbetar, och han väcker henne en smula med sitt intresse.

I rollistan finns också Ester, vårdtagaren på boendet. Josefin tappar ofta tålamodet på hennes ”svammel”; yrar yttranden om svärta, tomhet, ensamhet. Men Ester tränger igenom, hon ser och hör mer än vad de tror. Hennes livshistoria är den av den som aldrig vågade chansa. ”För att jag aldrig vågat välja…” mumlar hon från sin säng.  Det får Josefin att öppna sig lite, att våga tanken på att våga.

Men det är inte så alltid så lätt som att bestämma sig och sedan göra. Hon sitter fast hos Roger; hans karaktärsdrag blir alltmer våldsamma och obehagliga, men också ömkliga.

Nyckelorden i pjäsen blir olyckan, vanan, tristessen, obehaget, osäkerhet, tvivlet, uppgivenheten, våldsamheten, längtan och att slutligen att våga. Många nyckelord, men historien drar också upp många känslor och upplevelser.

Funderar på vägen hem på egen olycka, och hur rätt det är att den är obönhörlig och krypande, men också att den kan ta slut. Och det gör den för Josefin, på sätt och vis. Slutet på pjäsen är ganska filmiskt, en filmisk slutreplik med en snygg scenuppställning och musik. Inget dåligt om det dock – jag gillar när saker är filmiska.

Så sammanfattningsvis då? För det första är det en bra pjäs. En bra historia, medveten och god regi, trovärdigt och närgånget skådespeleri. För det andra inbjuder de där 80 minuterna till reflektion och medkänsla, vilket ju är lite av grejen med alla bra utförda konstformer – att på något sätt komma nära.

Det finns fler trådar att dra i och att skriva om. Till exempel att jag undrar över hur det är med alla de där människorna som just nu står och stirrar ut genom ett fönster i ett tolvvåningshus. Hoppas de blir mindre olyckliga snart.

Skulle helst stannat kvar efteråt och ställt några väl valda frågor, men var helt enkelt tvungen att ta med mig känslan och gå. Vilket i min bok är ett gott betyg. Ett mycket gott betyg.

Text: Karolina Nilsson
Foto: Ann-Charlotte Sandelin

• TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

• 25 oktober – 3 november 2012
  Utanför mitt fönster
  Av Mattias Andersson
  Regi: Carl Adam Tillberg
  • MEDVERKANDE
    Louice Ottosson
    Niklas Eriksson
    Bawan Ahmad
    Ingbritt Swanö Wiklander

LÄNKAR
Angelworks sätter upp Utanför mitt fönster reportage Kultursidan.nu 23/10 2012
Angelworks hemsida
Om pjäsen på Angelworks
Oemotståndliga K+M+R+L recension Kultursidan.nu 21/3 2011

BILDSPEL (FLASH) – KLICKA PÅ BILDEN
ALT/MOBIL: SE BILDSPELET HÄR