[flickr]http://www.flickr.com/photos/kultursidan/8178767768/[/flickr]

Stort brunt. Sissel Wiboms målningar i Konstforums stora rum. Längst bort skymtar Vilsen årstid av Eva Maria Ern i Trädgårdsrummet.

 

Motvalls sagan och figuriner i ateljélandskap

 

Eva Maria Erns sagor är motvalls. Sissel Wiboms 1700-talsfigurer ställs på ateljégolvet. På ytan finns en aning av samstämmighet mellan de två konstnärerna. De ställer upp sina arrangemang. De målar av. Resultatet blir små figurer i stora landskap.

Eva Maria Ern leker med ord, begrepp och storleksförhållanden. Hon bygger landskap av växter, torkade eller levande, och placerar små dockor i dem. Det händer att de bär masker, eller att en docka får ett annat större huvud på sina axlar.

Associationerna snuddar vid sagor och myter men hon går aldrig i fällan. Den lilla dockan i törnrossnåren går frimodigt på taggbuskarna med sekatören.

– Jag kan vara så där manisk och försöker hitta små saker, men sekatören tog jag en bild av så jag fick den i rätt storlek, berättar Eva Maria Ern.

Bakgrunderna är ofta enfärgade, med nyanser som ger liv.

– Jag vill ha en tunn och levande grund.

En blomma med ansikte sitter över en vattenspegel i ett landskap av högt gräs. Den vida kragen är mer en prästkrage än en narciss men för ändå tankarna till myten om Narkissos. Den får sitt uttryck såväl i temperamåleriet som i de svartvita tuschteckningarna.

– Tuschmålereriet är nytt för mig. Jag följde en kurs i serieteckning på nätet.

Tonen av sagoillustration djupnar, parallellt med den gåtfulla kurragömmaleken.

Sissel Wibom är mest känd för sitt porträttmåleri, här visar hon något helt annat. Stillebenmåleri i olja men kompositionerna, som ofta består av 1700-talsfiguriner, står lika ofta på golvet – och målade från ett stående perspektiv – som på ett bord. Det behagande stillebenet är inte hennes även om Sissel Wibom har en stark känsla för det sköna.

– Jag gillar det som är vackert, det är viktigt hur de är utformade. Ibland är jag väldigt noga när jag målar av, ibland lite mer enkel, förklarar Sissel Wibom.

Kompositionerna bygger på klassisk grund, hon visar på det lite sneda perspektivet i Stor brun där det bruna ateljégolvet bildar en skev triangel. En rad ofärdiga målningar, inte mer än antydda, skapar färgfält i fonden. Under ett par stolben ligger en trasa, ytterligare tygstycken ramar in de utplacerade porslinsfigurerna. Det mörknar i vrårna. Jag ser inte den gröna långsmala triangeln som reser sig längst ut till höger förrän konstnären pekar ut den.

– Tyget, jag tycker om stoffmåleri. Och figurinerna, de är inte original men fina kopior, är viktiga. De ger lite klanger i färgen, det vita och det blå, säger hon och visar. Jag är förtjust i högdagrar.

I det innersta rummet hänger Sissel Wiboms akvareller, samma motivkrets men ett ljusare måleri, som hon menar kommer sig av den vita pappersgrunden. Här ser man hur hon prövat liknande uppställning av figurer om och om igen, färgerna skapar nya stämningar. Tygvecken bygger landskap. Konstnären talar om att lära sig att ”böja till färgerna så att det blir volym och djup.”

Här och var har färgen runnit, ibland har den torkat istället, bildar klara avgränsningar.

– Jag måste göra något av att det börjar rinna. Misslyckandet ger en ny utgångspunkt, en frihet.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

 

• KONSTFORUM Norrköping

• 10 – 25 november 2012
  Sissel Wibom
  Måleri, grafik
  Eva Maria Ern
  Måleri, teckning, grafik

LÄNKAR
Eva Maria Ern hemsida
Sissel Wibom hemsida
Konstforum hemsida

 

FLER BILDER FRÅN EVA MARIA ERN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157631989730802″]

FLER BILDER FRÅN SISSEL WIBOM – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157631989257545″]