Bilden av maken och fadern. Elise och sonen Fredrik har olika åsikter om den bortgångnes person.

Det är synd om hela familjen

Chiffonjén i salongen har förseglats i väntan på bouppteckning och arv. Familjefadern har nyligen dött men begravningen har raskt följts av dotterns giftermål. Nu ska det unga paret ta över den stora våningen med änkan som inneboende. Det ser hon fram emot, Elise har alltid tyckt om Axel som nu blivit hennes svärson.

Knappt kommer de nygifta hem från bröllopsresan förrän generationsskiftets negativa konsekvenser uppenbaras. I stället för bouppteckning blir det uppgörelser och arvet tycks mer handla om en arvsynd som övergår från en generation till nästa. Det är synd om hela familjen i August Strindbergs kammarspel Pelikanen.

Vid pressvisningen på Östgötateatern talade regissör och skådespelare om den dysfunktionella familjen. Alltså en familj vars medlemmar är skadade och därför fortsätter att skada varandra. Vid lördagens premiär åskådliggjordes detta i en upsättning med starka känslouttryck som vred naturalismen mot det extrema.

I centrum står Liselotte Lindeborgs Elise, den lättade änkan som så uppenbart njuter av friheten från förtryckaren. Hon tecknar skickligt rollporträttet av en i egna ögon självklart god person, trots anklagelser om motsatsen.

Syskonen Fredrik och Gerda upptäcker hemligheter, sanningar och lögner. Maurits Elvingssons och Ann-Sofie Andersson Kerns täta fysiskt utspel förtydligar den verbala kampen, han är en lågande mörk ängel, hon är en blek vålnad.

Patrik Voight gestaltar Gerdas man Axel som trott sig ingift i en välbärgad familj men finner sig snuvad på pengarna och tvingas inta den dödes position.

Att Strindberg var kvinnohatare är en stark myt som fortlever trots, eller tack vare, bevis om motsatsen. (Ex-)hustruhatare – efter avslutade äktenskap – är kanske ett rimligare antagande, eller människoskildrare. Pelikanens manus innehåller en del motsägelser, om familjen haft en kokerska – Birgitta Agrérs frispråkiga Margret – hur kan då modern stulit åt sig av maten? Om föräldrarna åkt på dyra utlandsresor med och utan sina barn, varför enbart lasta modern?

Det vi ser av lägenheten är ett stort rum med högt i tak, alltså en våning från förra sekelskiftet, en sådan man gärna bor fint i inne i centrala stan. Stilmöblerna, inklusive lampor, är en karta över 1900-talet från den nätta salongsmöbeln i björk till den moderna köksön. Kläderna är av det tidsmässigt obestämbara slaget, senare hälften av 1900-talet. Musiken spänner också den över ett brett spektrum.

Pelikanen är välgjord och välspelad föreställning med ett tema och ett slut som lämnar otäck eftersmak. På hemväg funderar jag vidare. Regissören Hilmar Jónssons förra uppsättning på Östgötateatern var Enron, ett spel om ett företags bedrägliga uppgång och djupa fall.

Kanske trådarna är för långa att dra men jag kan se familjen symbolisera 1900-talets rovdrift på världens resurser. Det är en tömd värld våra bestulna barn och barnbarn får ärva. Ställd till svars upprepar modern: ”Jag förstår inte vad du menar”.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Anders Kratz / Östgötateatern

• STORA TEATERN Norrköping

• 24 november 2012 – 12 januari 2013

• STORA TEATERN Linköping

• 15 mars – 26 maj 2013
• Pelikanen
  av August Strindberg
  Regi: Hilmar Jónsson
  Scenografi & kostym: Magnus Möllerstedt
  Ljus: Monica Syversen
  Musik: Jonas Lindeborg
  Ljuddesign: Björn Andersson
  Mask: och perukdesign: Karin Sjösvärd
  • MEDVERKANDE
    Liselott Lindeborg
    Ann-Sofie Andersson Kern
    Maurits Elvingsson
    Patrik Voight
    Birgitta Agrér
• Produktion: Östgötateatern
  90  minuter utan paus

LÄNKAR
Östgötateatern hemsida
Östgötateatern brottas med Strindbergs Pelikanen reportage Kultursidan.nu 19/11 2012

FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA