Han befolkar sin egen värld. Alexander Hadads skulpturer i tung stengodslera föreställer nästan alltid djur, kända fabeldjur eller egna fantasier.

Maskerna är hans egna känslor

Fyndiga och fantasifulla är Alexander Hadads fabeldjur. Han är skicklig, det kan ingen ta ifrån honom. De ger ett tungt, närmast kompakt intryck i mörkt stengods med bearbetad yta, som gärna är lite uppruggad. Men vad finns där bakom masken?

Förra gången jag mötte Alexander Hadads djurvärld i större omfattning var 2005 på Löfstad slott. Sedan dess har jag sett en och annan skulptur främst på Kifins samlingsutställningar på Kronan. Äntligen en större bild med nyanser. För det är i det lilla vi kan se förändringarna.

– Jag försöker utveckla mig hela tiden. Jag läser, går på museer, prövar mig fram, förklarar han när vi möts på Kronan strax före lördagens vernissage.

Han är hemmastadd i Mellanösterns sagovärld men har vidgat vyerna till att även omfatta det forna Egypten och det exotiska Sverige. Nämner även forna kulturer i Sydamerika. Gemensamt för dem alla är hur djuren, oavsett art, i hans värld uttrycker något om oss själva, mer eller mindre gåtfullt. Många av skulpturerna sätter samman element från olika håll. Vingar är vanligt, på alla slags djur.

– Bevingade djur, ringar och kronor är tre teman jag jobbar med. Det är saker vi önskar oss, kommenterar Alexander Hadad.

Titlarna är nycklar, menar han. Ibland är det lättolkat. Älgen, med måltavlans cirklar på bröstkorgen, räcker fram Den sista pilen. En högrest fågel som tycks som en sammansmältning av en pingvin och en pelikan begrundar en tom hink i Nästa krig II. Det är sent på jorden och Hadad uttrycker sin bekymran över sakernas tillstånd genom sina skulpturer. En kanin eller är det en hund med kanintänder som är inlåst i en mumiekista. Jag funderar över hans störtande Ikaros, varför en rundnätt kerub och inte en yngling?

Andra figurer är mer lättsamma. En flodhäst med en egyptisk faraos huvudprydnad. Ett hjortdjur på en ask med låda med titeln Symaskin visar sig bära en egen historia.

– Min mamma hade en symaskin med en massa lådor som jag kunde dra ut och titta i när jag var barn. Jag fick ha en egen låda. Det här är min hyllning till henne, säger Alexander Hadad.

En älg utan ben ligger på sitt lilla podium, han är noga med underlagen. Den är den första av flera benlösa djurkroppar.

– Det är ett synintryck från en fisketur, jag såg en älg i ett dike, det var lite dimma så den saknade ben. Det var mäktigt.

I galleriets minsta rum hänger smala djurmasker på väggen, mina tankar går till afrikanska masker även om han visar på motiv med indisk inspiration. Här är uttrycket mycket stramt, ändå möter mig flera par uttrycksfulla ögon.

– Det är ett projekt jag höll på med förra året. Jag uttrycker mig själv i olika situationer och känslor, säger Alexander Hadad och pekar på några havsmotiv bland alla hjortdjur.
– Det där är när jag går och fiskar. Det där är när jag var arg, tillägger han och pekar på en annan mask med sträng blick.

Det syns när man vet vad man ska leta efter. Stengodsleran tillåter utttrycken när han har den under fast kontroll. Färgen är inte bara den brända lerans. Konstnären penslar gärna skulpturerna med mörk manganoxid och tvättar av med svamp, det blir som en patinering när det mörka stannar i inbuktningarna. Andra har fått en ljus lera på sig. Som giraffen med sina fläckar.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• GALLERI KRONAN Norrköping

• 12 – 27 januari 2013
  Saffran 5
  Alexander Hadad

LÄNKAR
Galleri Kronan hemsida
Alexander Hadad hemsida

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157632502849480″]