Lekfullt. Toffelscenen är kanske den mesta kända i August Strindbergs enaktare Den starkare. Pernilla Parszyk talföra kvinna möter Carina Perenkranz mer tystlåtna väninna.

Slutstrid – eller är kampen redan över?

Tänk ändå att när man kommer till livets slutskede, när det är dags att summera sina gärningar och reflektera över vinster och förluster, då spelar det ingen som helst roll hur stor ”mästare” man varit eller är – alla är vi tämligen små i den stunden.

Så är det också för August Strindberg när han i monologen Enslingen i Blå tornet, av och med Nicke Wagemyr i rollen som den svårt cancersjuka författaren, så fylld av smärta, ensam, övergiven och orkeslös reflekterar över sina gärningar.

Han ställer sig de frågor kring döden som jag tror de flesta av oss gör eller kommer att göra en dag. Blir det som det är nu, då maten inte längre smakar, där lusten till såväl kvinnor som arbete är borta och där känslan av ensamhet är påtaglig. Eller blir det en ljus tillvaro, där han får möta tidigare vänner och föra intellektuella samtal på nytt? Ingen kan veta, man kan bara anta och fantisera.

Till den ljusare tillvaron kommer väl de goda, och han är ju en god människa. En mästare som inte bara fått folkets gunst, utan också kvinnornas. Hans eld är den skarpaste och han har uträttat mer än de flesta.

I alla fall om han får säga det själv. Frågar man ”idioterna” i svenska akademien, de tidigare fruarna eller – ve och fasa – de tidigare fruarnas väninnor, blir det annat ljud i skällan. Men de vet ju egentligen ingenting.

Väninnorna – det är sånt man måste stå ut med. De skvallriga, illasinnade, elaka, som till och med hade den oförskämdheten att kalla honom omanlig. Han, den manligaste av manliga, den bästa av de bästa, den klokaste av de kloka. Skulle han vara omanlig?

Väninnor möter vi också i enaktaren Den starkare. Det är på ett kafé på julafton de möts och man märker tämligen snart att det är något märkligt med den här vänskapen. De är både väninnor och arbetskamrater i skådespelaryrket, där det råder stark rivalitet. Endast den starkare, den med de vassaste armbågarna, får de bästa rollerna.

Den andra tycker inte längre att skådespelandet är så viktigt. Nu är det äktenskapet och tillvaron i hemmet som är det viktigaste. Under dramats gång växlar maktbalansen mellan väninnorna. Den starka blir den svaga och den svaga blir allt starkare.

Det är en intressant Strindbergsföreställning vi bjuds på på Skandiateatern. Först genom Nicke Wagemyrs monolog och därefter genom Carina Perenkranz och Pernilla Parszyk som de båda väninnorna som träffas på caféet. Båda styckena är så allmänmänskliga och är lika aktuella för vem som helst, när som helst.

Nicke Wagemyr gör en fin tolkning av en August Strindberg som få av oss känner till, men som mycket väl kan vara sann. Jag tror att de tankegångar och frågor han låter Strindberg ställa i skådespelet, är frågor som vem som helst kan tänkas ställa sig i livets slutskede. Ingen av oss vet ju hur det egentligen är, blir eller känns.

Min personliga favorit för kvällen blir blicken från den annars helt tysta Carina Perenkranz när väninnan skall gå med orden: ”När du vaknar, så äger jag det du saknar”. Den blicken är stort skådespeleri i ett drama som är svårt att göra stort skådespeleri i.

Text: Eva Lindblad
Foto: Sven Åke Molund och Ann-Charlotte Sandelin

• SKANDIATEATERN Norrköping

• 27 januari 2013
  Enslingen i Blå tornet & Den starkare
  av Nicke Wagemyr & August Strindberg
  Regi: Marianne Tedenstad
  Produktion: Apolloteatern
  • MEDVERKANDE
    Enslingen i Blå tornet
    Nicke Wagemyr
    Den starkare
    Pernilla Parszyk
    Carina Perenkranz

LÄNKAR
Apolloteatern hemsida
Skandiateatern hemsida

FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157632631995476″]