Martinu strings spelade skön musik vid lördagens konsert i Sankt Olai kyrka i Norrköping.

Människor som vi, i en kultur som vår

– Det är sant att jag har en personlig anknytning till Auschwitz. I stort sett hela min släkt förintades där. Mina föräldrar överlevde.

Journalisten och författaren Göran Rosenberg har skrivit om sin uppväxt och sina föräldrar, kanske mest om sin far, i boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz.

Sankt Olai kyrka i Norrköping var nära nog fullsatt i den tidiga lördagskvällen när Göran Rosenberg talade om det farliga med glömskan, mörkläggningen och bagatelliserandet av det som kom att kallas Förintelsen. Det tog många år innan historien med dess fulla kraft kom i dagen. Maktmänniskor ville inte avslöja sig. Överlevande förmådde inte tala. Många vill inte lyssna, trodde inte det otroliga.

Dessförinnan skissade Eskil Franck, överintendent vid Forum för levande historia, inledningen till de mörkaste åren i Europas historia; hur ett valresultat år 1933 förvred Tyskland från att vara en demokrati till en fullödig totalitär stat. Det tog åtta månader och inleddes med att Adolf Hitler fick riksdagen att anta en fullmaktslag som gjorde honom till diktator. Därefter började diskrimineringen, med början i urskiljande och slut i död och förintelse.

Tyskland var inte annorlunda. Som Göran Rosenberg sade:
– Människor ungefär som vi, i en kultur ungefär som vår.

Mot de tunga orden ställdes musiken. Stråksymfonikerna Martinu strings från Prag ledda av Norrköpingsviolinisten Jaroslav Sonsky gav en mycket uppskattad konsert. Schuberts stråkkvartett Döden och flickan av växlade mellan dansanta tongångar och mer dramatiska. Symfonikerna, knappt ett dussin stråkar, hade en osedvanligt mjuk ton konserten igenom.

Pianosolisten Sylvaine Wiart medverkade i Debussys Danses sacrée et profane som hon inledde med brutna ackord, drömska och dröjande. Stråkarna mötte temat och snart blev det som en vågors lek vid stranden, skickligt spelat och samtidigt djupt berörande.

Konserten avslutades med Sjostakovitj Kammarsymfoni opus 110 som kompositören tillägnade andra världskrigens offer. Detta sorgekväde gör omtag med hela och halva toner som klättrar uppför stegar men alltid vänder neråt. Genom signaler av flykt och fara hörs individuella röster som aldrig tystnar i ett verk som växer sig allt större.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• SANKT OLAI KYRKA Norrköping

• 26 januari 2013
  Konsert inför Förintelsens minnesdag
  
  • MEDVERKANDE
    Kyrkoherde Pether Ström Broman
    Jirina Klevstigh
    Eskil Franck, överintendet vid forum för levande historia
    Göran Rosenberg
    Jaroslav Sonsky, violin
    Sylvaine Wiart, piano
    Martinu strings, stråksymfoniker från Prag
  • MUSIK
    Franz Schubert – Stråkkvartett nr 14 i d-moll – Döden och flickan
    Claude Debussy – Danses sacrée et profane
    Dmitri Sjostakovitj – Kammarsymfoni op. 110 – tillägnad andra världskrigets offer

LÄNKAR
Minne program Kultursidan.nu 23/1 2013

FLER BILDER FRÅN KONSERTKVÄLLEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157632614172077″]