En man och hans gitarr. Nicholaus Arson i Flygeln i Norrköping den 26 januari 2013.

Bättre, tightare och mer konsekvent sound

The Hives var det häftigaste band jag visste när jag var i tonåren. Musiken präglades av fart, skränighet och show, alltid levererat välklätt men med skit under naglarna. Men det var långt ifrån givet att de skulle göra succé, slå igenom internationellt, och bli en av svensk musiks stora – riktigt stora – band. Ja, förutom då sångaren Howlin’ Pelle, som alltid hävdat att de är världens bästa band.

Drygt ett decennium senare har de gjort det mesta. Att de spelar på Flygeln i Norrköping är därför en riktigt bra bokning. Runt 500 personer i publiken och förväntan i luften. Jag har inte sett The Hives spela på tio år. Medelåldern är idag något högre än den gången, i alla fall lite längre bak där jag står, lite sådär på lagom avstånd.

Förbandet The Fume gör ett gott jobb i att värma upp publiken. Efteråt ställer en grupp av ninjor (!) iordning scenen för kvällens huvudakt. Innan de ens äntrat scenen, råder det inget tvivel om att The Hives ambitioner med showen är höga. Backdropen föreställer en illasinnad Howlin’ Pelle, och till hans fingrar är fem stora, lysande bokstäver kopplade. De bildar ordet H-I-V-E-S. Ändå är allt i sin ordning. Det ligger liksom i hela tanken med The Hives, och jag förbereder mig på att han kommer göra allt för att trollbinda oss i publiken, och få oss att följa hans minsta kommando.

Första låten är Come On. Det är naturligtvis signifikativt för The Hives att gå ut hårt – för att sedan öka. Under den närmaste timmen och en halv får vi höra en balanserad blandning av nya låtar och gamla hits, som Hate to say I told you so och Main offender. Jag kommer på mig själv med att inte kunna stå still, inte ens om jag försöker. Det tycker jag är ett gott betyg. Men de sliter hårt för det.

Låtarnas intensitet gör sitt till, men dessutom jobbar Howlin’ Pelle verkligen hårt tillsammans med bandet, särskilt då med Nicholaus Arson, för att tagga publiken. Jag imponeras av närheten mellan band och publik. The Hives kompromisslösa och kaxiga attityd förpliktar väldigt mycket. Men den är faktisk ganska klädsam när de bjuder på sig själva och gör allt för att leva upp till den.

Mycket riktigt präglas också showen av den genomgående tanken att publiken mer och mer ska falla i Howlin’ Pelles händer. Han får oss till slut att hoppa, dansa, klappa och, ja, till och med sitta ner. Jag slås av att de levererar sitt, trots allt, väldigt ungdomliga sound bättre, tightare och mer konsekvent än förr. Dessutom är det proffsigt, där varje låt levereras med samma intensitet som vore det den sista. Och jag har roligt. The Hives är fortfarande häftigast.

Text: Linus Johansson Krafve
Foto: Marica Källner

• FLYGELN Norrköping

• 26 januari 2013
  The Hives
  Arr: Lucky you
  

LÄNKAR
The Hives hemsida
Lucky you hemsida

FLER BILDER FRÅN KONSERTEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157632630825579″]