Tre. Det finns en dynamik i positionerna de tre porslinsfigurerna har tagit.

Massproducerat blir unikt

Damen med slöjan. Det gråtande barnet. Grindslanten. En gång var de original, tog plats i konsthistorien, var inte utan betydelse. Sedan älskades de till döds. Kopiorna hittas numera för en spottstyver på loppmarknader, om inte annat att ramen kan vara värd något.

Nedkluddade med en vitsig replik hänger de i montern som utgör ett litet galleri inne i butiken Popsi på Knäppingsborgsgatan. I sällskap med en äkta oljemålning, ännu en piprökande gubbe med sydväst och skepparkrans. Under tavlorna står svartmålade porslinsfigurer på kartong.

– Man tar något massproducerat och lägger in en ny mening. Jag tänkte kring det svenska och vad som ansågs vara svenskt och kom fram till de här fyra motiven som man hittar på loppmarknader, kommenterar konstnären Filip Lindberg de fyra tavlorna.

Porslinsfigurerna är också loppisfynd, som han målat med svart akrylfärg och placerat på något som man kan associera med enkelt uppritade spelplaner. En ensam liten figurin sitter i mitten av en labyrint. De andra två ingår i grupper. De väcker tankar.

– Jag försöker sätta in dem i konstellationer, situationer. I en ny kontext.

Nere på golvet står ytterligare porslinsfigurer, som på vänt. Helheten i den tygklädda tittskåpsmontern utgör utställningen Den alldeles säkra osäkerheten.

Hittills har Filip Lindberg mest gjort sig känd som killen som sätter ett finurlighetens språkfinger på existensens ömma punkter. I somras delade han scen med Tonarvet när han läste sina dikter i Skulpturparken. Nu byter han alltså uttrycksgenre när han ställer ut tavlor och skulpturer i blandteknik på Popsi. För honom är det steget inte så långt.

– Det finns en dialog mellan en konstnärsroll och en akademisk intellektuell roll i själva skapandeprocessen, säger Filip Lindberg som svar på frågan om inte den tankens skärpa ställer sig i vägen i det konstnärliga skapandet.

I vår blir han klar med sin filosofie kandidatexamen. Den klassiska kombinationen litteraturvetenskap, konstvetenskap och filosofi, tänker han fördjupa genom att fortsätta sina studier på magisternivå. Där har vi akademikern.

Med en mamma som är konstnär är det inte svårt att förstå att Filip insett möjligheten att uttrycka sig offentligt. Däremot har han valt sina uttryck själv. En tredje, personlig pusselbit som kan knytas till utställningen är valet att förvandla loppisföremål till konstobjekt. Morföräldrarna som bor på landet i gränstrakterna mellan Linköping och Norrköping har drivit loppis i många år.

Valet av utställningslokal är också – förstås – ett mycket medvetet val. Filip Lindberg frågade kultur-, hantverks- och secondhand-butiken Popsis ägare Linda Moberg redan i höstas.

– Det är kul att tänka att man nästan kan hitta objekten i butiken. Så den för en dialog med platsen.

Fyndig, finurlig och existentiell är ett drag som går igenom utställningen. Det som kan tyckas snabbt tillyxat i farten av en begåvad ung man upptäcker man har fler bottnar. Prislistan blir till en utvidgning av utställningen när de fyra tavlorna (men inte porslinsskulpturerna) får en prosadikt, på köpet.

Kvinnan kallar Filip sin bearbetning av Alexander Roslins Damen med slöjan. Hans tillägg, textat med svart spritpenna (”vandalismens klassiska medel”) över bilden utläses lätt ”JAG ÄR MARIE-SUZANNE GIROUST” ”JAG ÄR DÖD”.

Dikten i prislistan lyder:
Jag var en kvinna. Jag bestod av pianolektioner
handarbeten & porslinsserviser. Jag levde
bakom tjocka tyllgardiner. Dömd till trygghet.

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

• POPSI Norrköping

• 6 – 23 mars 2013
  Filip Lindberg
  Den alldeles säkra osäkerheten
  Tavlor, skulpturer i blandteknik

LÄNKAR
Popsi hemsida

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157632932980682″]