En dag på jobbet. ”Det är en väldigt speciell känsla att stå på scenen och se ut över så många människor” säger Linnea Törnqvist efter konserten i fullsatta De Geerhallen. Linnea längst fram till vänster, i blå ärmlös klänning.

”att få det att kännas intimt och skört”

Lekande lätt och med full röstkontroll släpper Linnea Törnqvist lös ett pärlband av toner. Rosinas aria Una voce poco fa ur Barberaren i Sevilla av Rossini är gjord för sång med ekvilibristisk elegans. Det är lördagen den 2 mars och Linnea har Norrköpings symfoniorkester i ryggen där hon står i De Geerhallen och sjunger för en minst sagt fullsatt salong, ända upp i tak.

– Det var verkligen en fantastisk upplevelse. Det är en väldigt speciell känsla att stå på scenen och se ut över så många människor.

Ola Salo och Jonas Nydesjö ville ha en sopransolist med lokal anknytning inför konserten. I höstas gjorde de nämligen ett liknande projekt i Berwaldhallen i Stockholm, där en sopransolist sjöng två stycken av Ola Salo.

– Så de ringde från Norrköpings symfoniorkester och frågade om jag ville medverka och jag svarade självklart ja, utan att tveka, förklarar Linnea Törnqvist.

Utöver de två Salo-låtarna bad de om något ”piggt” stycke och då var Rosinas aria det självklara alternativet för Linnea.

– Det har varit lite utav en dröm att få sjunga just Rosinas aria ihop med en orkester. Jag började öva in arian i trean på gymnasiet och sökte sedan med den till olika skolor i slutet av trean. Därefter har den fått vila ett tag och så plockade min sångpedagog och jag upp den igen i höstas. Så det är ju ett stycke som jag känner mig trygg med och har jobbat mycket med i flera olika stadier av min utveckling.

Arian verkar svår med pärlbandet av koloraturer, fast Linnea fick den att verka så lätt …

– Det är väl ungefär så vi har arbetat med stycket – att få det att kännas lite som ”en visa”. Nu låter väl kanske inte Rossini precis som en visa, men att få det att kännas lätt har varit en del av processen.

Lördagens konsert som helhet kretsade annars kring Ola Salo. Han stod på scenen, sjöng verk av sina husgudar David Bowie och Elvis Costello, som inspirerat honom och visade framför allt upp sitt eget skapade. Flera verk som Salo skrivit för glamrockbandet The Ark fick här en ny kostym, med orkesterarrangemang av främst dirigenten Jonas Nydesjö.

Ola Salo blandade korten så att inte bara han själv skulle stå på scenen. Bel cantokören lät maffig i flera arrangemang och Adrian Modiggård studsade in på scenen i en duo med Salo. Linnea Törnqvist sjöng tillsammans med Bel canto i sluthymnen till Linnaeus Rex, ett verk Ola Salo skrev till Carl von Linnés 300-årsjubileum och som Jonas Nydesjö skrivit arrangemanget till. Framför allt sjöng hon The Ark-låten No end, i en mycket annorlunda gestaltning.

– Det var väldigt roligt att sjunga någonting skrivet av Ola och dessutom tyckte jag väldigt mycket om arrangemanget. Det blev ju en stor skillnad mellan hur No End låter på The Arks skiva och hur den tolkning vi framförde blev, vilket var spännande. Svårigheten med stycket låg nog mest i att försöka få det att kännas så intimt och skört.

Linnea lyfter också fram hur roligt det varit att få ha musikens skapare med under repetitionerna och fått ta del av Salos och Nydesjös tankar:
– Det är ju inte så ofta man har kompositören närvarande när man sjunger klassiskt.

I höstas flyttade Linnea Törnqvist till Västerås för att studera på Mälardalens högskolas kammarmusiklinje. Inledningsvis arbetar hon med att utveckla sin sångteknik, ”otroligt viktigt i det stadium jag befinner mig i”.

– Men vi får ju också andra viktiga delar, såsom mental träning, scenisk beredskap (teater) och kroppskännedom, vilket känns väldigt angeläget för att få en hållbar framtid inom scenkonsten. Det är mycket man ska kunna och orka för att ha det yrke vi på utbildningen har valt att rikta in oss på.

Linnea är sopran och vet att hennes röst kommer att utvecklas under många år framöver.
– Om jag sedan blir lyrisk, dramatisk eller koloratursopran får jag se med tiden. För tillfället sjungs det en del koloratur, eftersom jag har en ganska ”lätt” sopranröst. Men allt kan hända (nästan).

Efter de tre åren på Mälardalens Högskola kommer Linnea Törnqvist att söka vidare till operahögskolorna i Sverige och eventuellt utomlands.
– Därefter får vi se vad som händer. Drömmen är ju förstås att stå på operascener och gärna utanför Sveriges gränser också om jag skulle få chans och möjlighet.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Albin Törnqvist

LÄNKAR
Norrköpings symfoniorkester hemsida
Ola, Linnea och SON artikel Kultursidan.nu 1/3 2013