Tre målningar av Kerstin Diedrich: Rollporträtt Annika Kofoed och Camilla Diedrich, Linnéa och Charlotta.

Både kändisar och de allra käraste

Fyra starka men sinsemellan olika uttryck gör intryck där de intagit hela ovanvåningen på NP33/Galleri Sander. Göran Gidenstams geometriska stadsbilder är kända från tv-nyheternas politiska bevakning. Kerstin Diedrich porträtterar både kändisar och sina käraste. Kristoffer Lauréns änglar låter individen bryta fram från medeltidens kollektiv till renässansen. Kura slutligen skymning med C. Anders Walléns gotländska trestegsraket. Olikheterna till trots snuddar de vid varandra.

Att skriva om var och en här skulle ge en alldeles för lång artikel – alltså delar jag upp dem och lägger ut allteftersom. Gemensam inledning och länkar till övriga på slutet.

Feminist och konstnär, antagligen går det inte att skilja det ena från det andra i Kerstin Diedrichs konstnärskap. I det centrum som de privata familjeporträtten utgör i hennes del, Porträtt, av den stora samlingsutställningen intar det kända Självporträtt med dubbla speglar en speciell position. Det målades 1973, alltså när hon var en helt ung konstnär, och beskrivs av olika konstskribenter i det nytryck som gjorts till utställningen på NP33.

De påminner om att kvinnan avbildats så mycket genom konsthistorien att hennes kropp blivit till Konsten själv. Har hon haft målarverktyg i handen har det inte varit den kvinnliga konstnären som avbildats utan (den manliga) konstnärens musa. Det är alltså en rejäl dos konsthistoria att tränga igenom för att nå fram till ett eget uttryck. När Kerstin Diedrich då väljer att avbilda sig själv naken tar hon tillbaka kroppen från konsthistorien. Så långt konstskribenterna.

– Jag målade inte penslarna men det behövs inte, det syns på handens ställning att jag egentligen håller i dem, säger Kerstin Diedrich när hon nu åter betraktar sitt självporträtt.

Bakom modellen ser vi henne i ytterligare en spegel, snett bakifrån med ena armen höjd. Nog är det för att hon målar, alltså visar sig som målare, även om åskådaren varken ser duken på stativet eller handen som för penseln.

– Javisst, svarar hon och fortsätter: Jag ser det som en madonnabild med Konsten som barnet, penslarna som finns även om de inte syns. Hon sitter på en gräspall. Törnrosspaljén i bakgrunden är Marias, jag målade blå irisar och irisen är ju Marias blomma. Jag tänkte det inte då men jag ser det nu.

Kerstin Diedrich är en uppskattad porträttmålare som lämnat flera bidrag till statens porträttsamling på Gripsholms slott. Ett angeläget arbete för henne, inte minst trycker hon på att det behövs fler porträtt av såväl kvinnor som barn till den nationella porträttsamlingen. Hennes äldsta bidrag är ett porträtt av Marit Paulsson.

– Jag skulle måla henne i hennes lilla övernattningslägenhet. Hon rökte och när hon såg att jag målat av hennes askkopp sa hon ”Du målar inte när jag röker!”.

Det är den första av de många berättelser som Kerstin Diedrich bjuder på till porträtten. Gudrun Schyman som vänder sig i profil (”Hon möter ju alla alltid annars.”), Thomas di Leva i gul klänning för att han ”ville se ut som en svensk dalahäst”.

– Mina modeller väljer alltid platsen för var jag ska måla men han ville komma till mig i ateljén. Många manliga porträttmålare gör bara en suddig bakgrund men för mig är miljön viktig för den säger mycket om personen. Thomas di Leva sa att ”Du kommer att få en vision”. Jaha du, tänkte jag. Men så tänkte jag att jag hade påfågelsfjädrar i ateljén och målade dem i bakgrunden. Efteråt upptäckte jag att indiska pojkar som går igenom en rit bär just saffransgula klänningar och påfågelsfjädrar.

De privata porträtten föreställer make, barn och barnbarn. Avdelningen ger ett starkt intryck; en kärlekshandling även om barnen kan ge ett oförställt intryck av otålighet. Också här finns historier att berätta. Förstås.

– Jag är en à la prima-målare, jag skissar inte. Målar uppifrån och ner. Blir det inte bra så torkar jag av och börjar om från början. Jag målar så tunt att jag nästan målar mer med terpentin än med färg. Jag målar inte pastost, kraftfullt, som många manliga målare, nej man ser duken här, säger hon och visar.

Sedan visar Kerstin Diedrich hur hon målar träden först och duttar dit den blå himlen i efterhand.
– Varje målare målar på sitt sätt.

Till vernissagen har Kerstin Diedrich tagit med minnessaker. Från utställningen KonstFeminism 2005 som hon tog initiativet till tillsammans med Barbro Werkmäster och som gav eko när den tog upp kampen mot den etablerade synen på konsten som en manlig domän.

Och några Konstkortlekar, en till Konstfeminism och en senare gotländsk kortlek. Varje konstnär har fått bidra med ett verk. Som sommargotlänning är Kerstin Diedrichs bidrag sommarhuset i Lärbro, den med de stora gamla träden. Asken står kvar men oxeln har dött.
Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin

LÄNK till reportage om Göran Gidenstams utställning Arbete och verk
LÄNK till reportage om C. Anders Walléns utställning Videogitter
LÄNK till reportage om Kristoffer Lauréns utställning Änglar

• NP33/GALLERI SANDER Norrköping

• 16 mars – 28 april 2013
• Göran Gidenstam
  Arbeten och verk
• Kerstin Diedrich
  Porträtt
• C. Anders Wallén
  Videogitter
• Kristoffer Laurén
  Änglar

LÄNKAR
Kerstin Diedrich hemsida
NP33 hemsida
FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157633049974767″]