Snett och vint. Allt står inte riktigt rätt till i Stina Nilssons nya roman Eko av natt.

Små vänliga ord bevisar att hon är fel, fel, fel

Om man skulle köra igenom Stina Nilssons manuskript i en ordbehandlare, skulle man bara bli varse alla felmarkeringar, så fullproppad av ofullständiga meningar som den är. Den innehåller också en del stavfel och tillika syftningsfel. Men, förutom stavfelen, har jag lärt mig att det är Stina Nilssons sätt att skriva. Det faller inte mig på läppen riktigt, då jag anser att det bromsar upp själva berättelsen vilket jag tycker är jättesynd. För hon har en viktig historia att berätta – Stina Nilsson.

Eko av en natt heter boken och det är författarinnans femte bok. Ramberättelsen handlar om Tanja som lever i ett destruktivt och förödmjukande äktenskap, bryter sig ur det och påbörjar en inre resa för att kunna börja om på nytt. Det handlar inte om fysiskt våld, utan om hur en person med ord, och tonfall, kan bryta ner en annan person och göra den förminskad till ingenting.

Man får egentligen aldrig konkret reda på vad han egentligen har gjort, bara att han gjort det och att små, små ord kan få henne att rasa ihop fullständigt. Små ord som i andras öron låter vänliga, omtänksamma och trevliga, blir för henne hotelser, förödmjukelser och bevis för att hon är fel, fel och återigen fel. Alla hans tillkortakommanden blir hennes fel.

Hon lyckas fly, först till mamma Saras lugna och trygga famn, men sen vidare bort och ur detta destruktiva, omöjliga förhållande. Men han letar upp henne. När hon tvingas fly igen, föds samtidigt en inneboende styrka i henne, en känsla och en önskan om hämnd. Om att ta tillbaka sitt liv genom att slå hål på hans manipulerande lögner.

Det är ingen lättläst eller lättsmält roman jag läser. Sättet Stina Nilsson skriver på kräver full fokus. Jag är glad att jag har läst henne tidigare; jag är glad att jag visste. Men det innebär inte att det gör det enklare.

Jag ger ett exempel: ”En brunn där mörkret dolde sig. En dag skulle brunnen vara borta. Den fanns inte mer. Inte där den skulle vara. I sannolikhetens namn var den förflyttad.”

De citerade meningarna handlar om några ord mamma Sara har sagt. Och allt detta rymmer sig i dessa ord. Som läsare får man ta plats i personerna Tanja och hennes mamma Saras tankevärld och följa med dessa vindlingar. Allt detta stoppar upp handlingen och flytet i romanen. Det blir som att romanen går på tomgång, men ändå i full hastighet.

Men som tur är, ju längre in i romanen man kommer desto färre sådana ”stopp” använder hon sig av, Stina Nilsson.

En annan sak jag reagerar på är att det svettas mycket i boken. Alla svettas. Författarinnan måste ha någon slags fobi mot svett. Tanja svettas, hennes mamma svettas, hårfrisörskan svettas, polismannen och den tidigare maken svettas. Och när man torkat av svetten, så svettas man lite till. Svett blir en stor sak i romanen.

Trots mina invändningar tycker jag att det är en bra och stundtals mycket spännande bok Stina Nilsson har skrivit. Framför allt där texten flyter är den riktigt bra!

Att det dessutom är ett viktigt ämne som belyses är ännu bättre. För den här sortens misshandel talas det tämligen lite om. Det fysiska våldet är betydligt mer vanligt att man beskriver i litteraturen. Men den här sortens misshandel skördar minst lika många offer, och är i det närmaste tabu att tala om. Den berör och den är viktig att beröra.
Text: Eva Lindblad

• ROMAN
• Eko av natt
  Stina Nilsson
  Bokförlaget K & R, 2013

LÄNKAR
Bokförlaget K & R hemsida
Andetag av Stina Nilsson recension Kultursidan.nu 18/8 2011
Röda stans sagoberätterska och lyriker romandebuterar reportage Kultursidan.nu 18/8 2011