Frontman. Pelle Johansson, gitarrist, sångare, låtmakare. I lördags intog han och Kalle Baah, med gäster, Flygeln i Norrköping. En hemkomst.

Nedslag: 1976 – 1978-80 – 1981 – 2013

Det är en helt vanlig vardagskväll år 1976. På TV, som på den tiden erbjöd två kanaler att välja mellan, visas en numera kultförklarad jamaicansk långfilm från 1972 med titeln The harder they come. Jimmy Cliff hade huvudrollen och gjorde dessutom fyra låtar på soundtracket. Att filmen sändes sent var förståeligt. Enligt den tidens normer var filmen inte lämplig för yngre tittare då dessa kunde bli vilseledda in i ett liv av kriminalitet och olämpliga vanor. Filmen berättar historien om en ung man som försöker slå sig fram i musikbranschen. Det lyckas inget vidare och enda lösningen som återstår är att slå in på den kriminella banan. Jag minns inte särskilt mycket av handlingen och den är förmodligen inget att fästa något djupare intresse vid. Det var musiken som verkligen ruskade om! Den lät så annorlunda mot allt jag tidigare hört på och svängde på ett märkligt gungande sätt. Filmen, och då framförallt soundtracket, sägs ha haft en viktig del i spridningen av reggaemusiken världen över. Det blev i alla fall min första kontakt med den här musikstilen.

Vid den här tiden jobbade jag som musiklärare på Mosstorpskolan i Skärblacka. Förutom ”vanliga” ämnen fanns också en möjlighet att välja något som kallades FVA, fritt valt arbete. Det var tid som eleverna själva fick disponera över om det fanns möjligheter att tillmötesgå deras önskemål. Här fanns fyra killar som ville spela i ett band under de här timmarna. Jocke Salinder, Janne Karlsson, Lasse Möllgård och Pelle Johansson. De kallade sig själva Rockuz och hade nog till en liten del en förebild i bandet som populärt kallades ”Status”.  Jag hade glädjen att få tillbringa några timmar varje vecka tillsammans med de här spelsugna grabbarna. Veckorna rullade på och vi provade alla möjliga låtar och försökte få det att låta. Grabbarna var verkligen ivriga och det märktes att mycket fritid ägnades åt övning på sina respektive instrument.

Så var det den där speciella gången. Jag vet inte hur vi kom in på området men plötsligt var vi mitt uppe i en diskussion om filmen, den där som sändes sent för att så få unga som möjligt skulle kunna se den. Men det var inte handlingen vi pratade om. Det var musiken. Jag kan så här i efterhand säga att jag inte hade sådär vansinnigt stor koll på hur man skulle göra. Bara lite på ett ungefär. Det mynnade till sist ut i att vi tog en enkel ackordföljd och försökte hitta det där som gjorde att ”gunget” kom fram. Detta var alltså gruppen Rockuz, som senare skulle bli stommen den första upplagan av Kalle Baah, som spelade reggae. Utan att på något annat sätt vara skyldig till de framgångar som sedan följde vågar jag påstå att jag säkerligen är den som först av alla hörde Kalle Baah spela reggae. Första någonsin! Jag måste också poängtera att det var nog bara den gången, möjligen med några undantag, som vi spelade reggae-liknande musik på våra lektioner. Vi fortsatte med alla sorter. Allt hade kunnat stanna här om inte grabbarna själva hade tagit hand om det hela. Det skulle emellertid dröja några år.

1978 – 1980 Mera reggae. På kvällar och nätter lyssnade många på Radio Luxembourg. Ett program som spelade ny musik och där det talades engelska. Janne, som mer än 30 år senare fortfarande står för det stadiga trumspelet i Kalle Baah, var en som lyssnade mycket på dessa internationella stationer. Han berättar själv att han lyssnade så länge det gick att hålla sig vaken. När tröttheten blev för stor tryckte man in REC och spelade in ytterligare 45 minuter som kunde lyssnas på nästa dag. Där fanns en låt som hade titeln She’s Gone och spelades av en grupp som i den snabbtungade radiopratarens presentation blev till ett helt obegripligt ”läte”. Det skulle snart få sin förklaring.

Vid en här tiden fanns något som förkortades SMC, Scandinavian Musik Club. Ur en katalog kunde man beställa skivor och kassettband med populära artister. Där, i en lista, står något som plötsligt får polletten att trilla ner. Bob Marley & the Wailers. Skivan hette Kaya. Janne beställde skivan och lyssnade. Kanske inte riktigt vad han förväntat sig. Men det fanns i alla fall en låt som var bra. De andra var lite underliga, tyckte Janne. Det var blåsinstrument med och skivan togs med hem till kompisen Jocke, vars pappa Stig hade ett storband bestående av elever i huvudsak från Mosstorpskolan, för att kolla om det kunde vara något för storbandets blåsare. Jocke spelade för övrigt bas i storbandet och Janne stod för trummandet.

Rockorkestern Rockuz fanns förstås fortfarande kvar och bestod av samma fyra killar som 1976 ägnat sig åt FVA. När gitarristen Pelle Johansson så småningom fick lyssna på skivan som Janne hade köpt blev han eld och lågor. Jag skulle vilja påstå att det var en avgörande händelse i gruppens historia. Pelle lyckades få med sig alla i samma riktning och plötsligt fanns ett mål att nå upp eller fram till.

Den lilla bruksorten Skärblacka hade tagit det första steget på vägen mot att bli Sveriges reggaecentrum nummer ett. Många har säkert invändningar mot detta, men jag var med under de här åren och såg det hända med mina egna ögon. Mellan 1978 fram till 1980 ökade förekomsten av röd-gul-gröna mössor lavinartat. Det lyssnades på reggae snart sagt överallt. Musiken, men också influenser från rasta-kulturen i stort, skapade en samhörighet bland ungdomarna som nästan känns unik. Gruppen Rockuz fortsatte att spela i olika sammanhang men på hösten 1980 bytte bandet namn till Reggaenalorkestern. Man utökade bandet med ännu en medlem, Pelles bror Ricky. Säkert är, oavsett namn, så har de som nu heter Kalle Baah varit oerhört betydelsefulla för Skärblacka och närliggande orter. Återkommer till detta vid recensionen av lördagens konsert.

1981 —-> Kalle Baah. Kalle Baah? Hur kan ett band heta så? Ja, det är inte något som är taget ur tomma intet i alla fall. Utan att känna till diskussionerna om diverse namnbyten vet jag ändå var namnet kommer ifrån. Det var mamman till en av Pelles kompisar som lite skämtsamt kallade honom för Kalle Baah om han gjort något pojkbus, typ ”hördu du, din lille Kalle Baah!”

På vintern 1981 spelades kassetten Kalle Baah LIVE in på Mosstorpskolan i Skärblacka. Vi höll till i det som då kallades komplementutrymme 1 och där fanns också en liten men trogen skara fans. Det var den allra enklaste inspelning man kan tänka sig. Två mikrofoner i A/B-teknik och direkt in i en Revox B77. För den som är intresserad av mer tekniska detaljer kan jag berätta att mikrofonerna var kondensatormikrofoner av märket Calrec och det var njurformad karaktäristik på dessa. Den här inspelningen gavs ut på CD till 30-årsjubileet.

Den 11 maj 1981 avled Bob Marley. En idol och förebild för Kalle Baah som band och för grabbarna individuellt. Nu hände åter något som Kalle Baah helt och fullt bär ansvaret för. Som en hyllning tog killarna och bar ut instrument och vad de hade att tillgå på en gräsmatta vid Sågvägen i Skärblacka. Där hölls en spontan hyllningskonsert till Bob Marley. Det är i år 32 år sedan och minneskonserten genomförs varje år och har blivit en folkfest för både ortsbor och tillresta.

Idag är en helt vanlig måndagseftermiddag år 2013. I lördags var jag på en konsert med gruppen Kalle Baah. Det har gått 37 år sedan vi stod där och pratade om Jimmy Cliff och The Harder They Come. Vad har hänt sedan dess? Jag har hoppat över en massa år i den här korta berättelsen men det gör faktiskt inget. Det fick jag klart för mej i lördags. Kalle Baah är inte bara ett jäkligt bra band. Kalle Baah är ett fenomen.

När jag hörde musiken kände jag igen mej på något sätt. Många bilder passerade, många personliga minnen. Vi var 1.500 personer som jag tror kände på ett liknande sätt. De flesta som var där och lyssnade är samma människor som i slutet av 1970-talet bar stickade mössor i glada färger, samma människor som i maj packar en fikakorg och beger sig till Folkets Hus i Skärblacka. Kalle Baah kan få alla att komma ”hem” igen för en liten stund. Alla som var tillsammans för många år sedan men som sedan kanske inte träffats så mycket däremellan.

Kalle Baah är bra! Låtarna, de egna, blir bara bättre och bättre. Texterna är på svenska och innehållet är ofta något man känner igen sig i och kan relatera till i många fall. Killarna är inga rockstjärnor, fast de kunde vara det, utan håller sig kvar där allt började. Det är därför Kalle Baah är så stora. På konserten såg jag publiken bli en del av själva föreställningen. När jag såg mej omkring inbillade jag mej att det lika gärna hade kunnat vara en återträff av Mosstorpskolans elever under sent 1970-tal och en bra bit framåt i tiden.

Jag tänker inte gå in på detaljer om hur den och den spelade. Jag ser istället konserten som en del av något mycket större. Om jag lyckats förmedla vad jag menar i den här texten så tror jag att ni förstår.

Tack för en riktigt bra konsert i lördags!

Text: Björn Eriksson
Foto: Robert Betts

• FLYGELN Norrköping

• 6 april 2013
  Kalle Baah med vänner
  Arr: Lucky You
  

LÄNKAR
Kalle Baah hemsida
Lucky You hemsida

FLER BILDER FRÅN KONSERTEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157633193333259″]