Glasvas. Hansi Vobruba förnyar traditionen med sitt personliga tillägg.

”Jag fascineras av omöjliga vinklar”

Sju år senare har glaskonstnären Hansi Vobruba återvänt till glashyttan. På NP33/Galleri Sander – i det chambertska galleriet alldeles vid ingången – genomför han sin första riktiga utställning sedan uppehållet.

– De som ser vad jag gör nu kommer inte att känna igen mig, säger han.

Sju år, han har kört lastbil, långa turer ner till Italien och tillbaka. Då hinner man koppla bort alla stressande tankar på glaset, glömma, gömma och – långt senare – upptäcka att det finns ett sug, nya idéer.

I höstas tände han och fadern Milan Vobruba hyttan i Gusum. Medan den brann experimenterade Hansi, ville undersöka sina nya idéer om form och om färg. Som den här nya svärtan, hans alldeles egna.

– Jag upptäckte den av en tillfällighet.

Som slingrar sig inne i glasmassan, tillsammans med andra färger eller utanpå dem. Han vill visa djupet och skönheten, i glasets innersta dimensioner.

Kanske man kan dela upp utställningen i tre delar. Den klassiska utmaningen är vasen. Här använder han underfång och överfång, slipar och blästrar där det behövs men aldrig för mycket. Det är ett rent uttryck han söker.

– Jag tycker om rent glas, men det ska vara lite färg för annars blir det tråkigt.

En serie röda/svarta vaser drar blickarna till sig med sin dramatik. Hansi pekar på den mörka ytan som lite längre ner släpper igenom ljus och ett gnistrande färgspel inuti glasmassan.

I nästa del av utställningen visar han vasens idé. Eller snarare sin idé om vasen. Han har sågat upp vasen i delar, för att kunna visa upp dess skönhet. Delarna – botten, snittade ringar och klyftor av kroppen – har han staplat till klättrande skulpturer.

– Jag fascineras av omöjliga vinklar. Vill att det ska kännas som att det flyger, det svävar, säger Hansi Vobruba.

Den tredje delen är maskerna. I snällt glas med en grön ton, det första jag ser är det runda, blommiga, och undrar om det är hans centraleuropeiska arv som här ger sig till känna.

– Det är mina inre demoner!, säger han, och då blir de ju genast så mycket mer intressanta att studera.

Det är masker, inspirerade av maorikulturen. Hans gamla totempålar är gedigna centralpelare. Hansi Vobruba visar på blästringen i mönstren.

– De har åkt in och ut i ugnen flera gånger. Jag har sökt olika temperaturer för att glaset ska bli riktigt blankt.

Det är i Reijmyre han abetar nu. Hyttan i Gusum är Milans ateljé förklarar Hansi, och i Reijmyre känner han sig hemma. Där jobbade han som glasblåsare i produktionen en kort period i ungdomen, innan han gjorde sina läroår i Gusum och runtom i Europa. Det var då han lärde sig alla de tekniker han behärskar idag. Att både vara glaskonstnär och glasblåsare är en fördel anser han.

– Min son är med som assistent. Han är tretton år och tycker det är kul i hyttan. Om han fortsätter så blir han glasblåsare i sjunde generationen, på mammas sida.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Robert Betts

• NP33 / GALLER SANDER Norrköping

• 13 april – 11 maj 2013
  Hansi Vobruba
  Glas

LÄNKAR
Hansi Vobruba hemsida
NP33 / Galleri Sander hemsida

FLER BILDER FRÅN UTSTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157633269826565″]