Uppblåst. Ronja Ljung tycker om att blåsa ballonger. I bakgrunden Miriam Goldkuhl, med röd ballong, och Matilda Sahle.

 

Den politiska teatern är tillbaka

 

Inte röda mattan men väl festligt röda rep uppburna av guldglänsande pollare leder publiken in till entrén till Teater Bråddgatan 34. Norrköpings teaterfestival startade på fredagen med två föreställningar, Revolverteaterns 20 kronor och Kvartersteaterns Lyckan kommer, lyckan går. Teaterfestivalen fyller kalendern under en hel månad framöver med ungefär 95 teaterföreställningar, till 100 procent närproducerade. Det är inte bara kaxigt – det är storartat.

Ett år gamla scenkonstkollektivet Revolverteatern har rötterna i Marieborgs folkhögskolas teaterutbildningar. Begreppet scenkonstkollektiv markerar att medlemmarna är öppna för allehanda scenuttryck, som teater, dans, rörelse och musik.

– Vi kan tänka oss att göra rena konserter också, förklarar Viktor Hedman.

Revolverteaterns bokstavsuppbyggda logotype är just det – en revolver. Tankarna går till gamla Pistolteatern (namnet till trots mer av det tidiga 1960-talets happening än 1970-talets politiska teater).

– Det är lite Pistolteatern, lite av rullande (revolver innebär just att något roterar eller rullar) och lite revolutionärt, säger Viktor Hedman.

Revolverteaterns bidrag till Teaterfestivalen är två teaterföreställningar, Viktor själv har arbetat med Monster – ett samtal. Dessutom erbjuder man två workshops: ”Bouffonteater”, den mörka clownens teknik, och ”Genusnyfiken gestaltning”, i anslutning till Pridefestivalen nästa helg.

Men här och nu är det 20 kronor med undertiteln Ett I-landsproblem, skriven och regisserad av Mathilda Rasmussen. På den stora svarta scenen lyser ett bord och ett smalt högt köksskåp vita. Samma svartvita kontrast klär skådespelarna, svartklädda Miriam Goldkuhl medan Matilda Sahle och Ronja Ljung är förvillande lika i vit skjorta, mörka byxor. Lite som i serieteckningarnas värld.

Deras namn får vi aldrig veta, programmet skriver ”politiskt relationsdrama” med ”högerfalangen och vänsterfalangen vid morgonteet”. Låt mig för enkelhetens skull kalla dem Röd (som gillar jordgubbar), Blå (föredrar blåbär) och Folket.

Att Röd och Blå är både rivaler och älskande lär vi oss snart. Låt oss ta något så enkelt som morgongymnastik: Folket sitter på bordet och lyssnar på lite trivsam rock. Röd kommer in, byter musik och inleder livsstilsriktiga yogarörelsen solhälsning. Snart kommer Blå, och gör solhälsningen – så mycket bättre. Det blir en kamp, som trappas upp, närmar sig fysiskt våld – och övergår i mer eller mindre heta smekningar.

Manus är rappt och välskrivet. Folket, förpassat till bakgrunden, pysslar med vardagens köksbestyr medan Röd och Blå övergår i en verbal kraftmätning som raskt lyfter från hemmets härd för den offentliga debattens ideologiska spetsfundigheter.

Röd leder föreställningen på verbala poäng:

– Äganderätten känns så 1800-tal. Jag behandlar alla som mina jämlikar.

För att inte tala om följande replikskifte:

Blå: – Arbete ger frihet.
Röd: – Nu låter du fan i mig som Hitler.

De vassaste Facebookpennorna hade inte kunnat göra det bättre.

Men varför skriva själv när verklighetens grodor hoppar så glatt. Symboliken understryks när slipsarna kommer på, som i värsta tv-debatten. Vem som sagt vad framgår av partimärkta (M), (S) namnskyltar. Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin är bara början.

Det är roligt. Och elakt. Men varför så gamla grodor? Enbart Reinfeldt är riktigt aktuell. Övriga citerade är mer eller mindre föredettingar. Direkt plumpt – och intellektuellt ohederligt – är att ta med Christer Ewes uttalande om muslimer, barnafödande och bidrag. Han uteslöts från sitt parti för uttalandet 2002. Och avled 2010.

Den politiska skalans brist på nyanser, vi har ju fler partier än två, kan accepteras med den konstnärliga friheten att förenkla, till blått och rött eller om man så vill till svart och vitt.

Ronja Ljung har ett härligt fysiskt utspel som levererar pondus till Blå. Matilda Sahles Röd kan bara sätta emot med rappare repliker. Miriam Goldkuhls Folket är enkel, självklar och tystlåten, för att inte säga nedtystad. Hennes avgörande politiska handling (som kommer i slutminuten, vilket gör att mitt tangentbord är förseglat) är dock helt oberoende av det politiska spelet.

Kampen mellan det röda och blå symboliseras på flera sätt, en blåröd röra, ballongblåsning hör till det fyndiga. Regin har dock övergivit skådespelarna i slutputsningen: det finns en nyanslöshet som inte har med serieteckningens värld att göra. Valhäntheten i den viktigaste kärleksscenen stör och övertygar inte. Ska Revolverteatern kunna skjuta skarpt som fri grupp gäller fler övningspass på skyttebanan.

Text: Ann-Charlotte Sandelin
Foto: Hjalmar Sandelin Mårdh

 

• TEATER BRÅDDGATAN 34 Norrköping

• Under Norrköpings teaterfestival 2013
  26 april kl 17
  11 maj kl 20
  20 kronor – Ett I-landsproblem
  Manus och regi: Mathilda Rasmussen
  • MEDVERKANDE
    Miriam Goldkuhl
    Matilda Sahle
    Ronja Ljung

LÄNKAR
Teater Bråddgatan 34 hemsida
Norrköpings Teaterfestival hemsida

FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157633358476990″]