Uträkning. Biskop Hans Brask gestaltas övertygande av Willy Boholm.

Pater noster. Biskopen stormar medan Kultursidan.nu intervjuar regissören Göran Sarring.
2:21 minuter.

”Det var ingen lapp!”

Biskop Brask är en av historiens förlorare och segrarna har tecknat hans gestalt i mörka färger. Myten om lappen har klistrat sig fast vid hans eftermäle, fusklappen i sigillet där det stod ”Härtill är jag nödd och tvungen”. Vad det nu var han var nödd till, blodbadspolitik var krångligt för en mellanstadieelev att hålla reda på.

Nu kan vi göra bot och bättra på våra kunskaper om såväl maktintriger som om vardagsbesvär. I år är nämligen biskopens år, 1513 installerades Hans Brask i sitt ämbete i Linköpings stora stift. Under 500-årsjubileet ingår ett digert program, en stor utställning i Slotts- och domkyrkomuseet och en pjäs om den mäktige biskopen. Skriven av Eric Åkerlund, regisserad av Göran Sarring och med Willy Boholm som ger biskopen kropp och röst igen.

Under 25 effektivt utnyttjade minuter rekapituleras historien i föreställningen Brask – avgörande dagar i biskopens liv som hade premiär i den mycket speciella miljön på Slotts- och domkyrkomuseet i Linköping den 18 april. Det  är underhållande, intressant och gripande.

Vi möter biskopen efter återkomsten från 1527 års riksdagsmöte i Västerås. Med rejäl eskort som sig bör red den mäktige biskopen till mötet. Nu, i tidiga morgonen, drar han sig till minnes hur unge kung Gösta steg för steg tog ifrån honom och kyrkan både makt, privilegier och till slut även eskort. ”Varför skulle en kyrkans man behöva soldater”, hade kungen frågat. Hem kom Brask med en soldat och en dräng.

– Vi skulle samtala, men det var ren utpressning, dundrar Hans Brask och inser att kungen måste muta adeln så att den håller sig på mattan.

För Gustav Vasa behövde pengar till soldater och utländska långivare. Det var enklare att pressa kyrkan på pengar än adeln. Men när den katolska kyrkan förlorade sin förmögenhet var det inte bara prästerna och klostrens invånare som förlorade. Det gjorde alla sjuka och gamla som de vårdade, för det var kyrkan som stod för skola, vård och omsorg i riket.

Dramatikern Eric Åkerlund har en god inblick i det historiska skeendet och lyckas samtidigt väva in vardagens vedermödor i pjäsen där biskopens retsticka till fataburskvinna spelar en viss roll, även om hon aldrig visar sig på scenen hur mycket herr Brask än ropar. Hon tycks ha sina egna kontakter i Rom och vet till exempel hur många barn som påven har.

Biskop Brask levde i en värld där latinet överbryggade avstånden. Willy Boholm böjer knä och läser Pater noster – Fader vår. Han gestaltar en man som tror på Gud enligt den katolska förordningen och som är allvarligt oroad över de nya påfunden från Luthers efterföljare.

Och den där osympatiske Olaus Petri som påstod att han gömt en liten lapp i sitt sigill när riksdagen beslutade att straffa ärkebiskopen Gustav Trolle och senare plockat fram lappen för att undgå Linköpings blodbad.

– Det var ingen lapp! Jag lämnade in en skrivelse mot beslutet, domderar han.

Nu är det morgon och han står i bara mässkjortan. Han klär sig för högmässa, plagg för plagg, assisterad av sin unge diakon. Medan han funderar över människor han mött – så levande att även vi ser dem framför oss – och vad som lett till att han och kyrkan nu blivit så avklädda all makt. Vad ska han ta sig till nu? Hur länge kan den unge kung Gustav sitta kvar på Sveriges tron?

Text och foto: Ann-Charlotte Sandelin
Film: Robert Betts

SLOTTS- OCH DOMKYRKOMUSEET Linköping

18 april 2013 PREMIÄR
Brask – avgörande dagar i biskopens liv
av Eric Åkerlund Regi: Göran Sarring Kostym: Thomas Malm

• MEDVERKANDE Biskop Hans Brask – Willy Boholm Diakonen – Amadeus Grim Johansson

LÄNKAR
Brask 2013 hemsida
Eric Åkerlund wiki
Sarring kulturproduktion AB hemsida
Slotts- och domkyrkomuseet hemsida
Biskop Brask firas med både år och utställning reportage 13/5 Kultursidan.nu 2013

FLER BILDER FRÅN FÖRESTÄLLNINGEN – KLICKA

[flickr-gallery mode=”photoset” photoset=”72157633355979515″]